Replik: Låt oss forskare slippa kommunicera med oklart syfte!

I sin debattartikel, Håll isär forskningskommunikation med olika syften, skriver pr-konsulten och kommunikatören Håkan Sandberg att forskningskommunikation inte alla gånger är ett mål i sig utan ett medel för att öka attraktiviteten för en organisation och ett varumärke, och att den här sammanblandningen mellan populärvetenskap och marknadsföring är problematisk.

Det här är en fråga jag själv funderat kring. Ur mitt perspektiv, forskarens, ser jag forskningskommunikation som ett sätt visa vad jag och andra håller på med. Jag berättar om mina (och andras) forskningsresultat och sätter dem i någon slags kontext för att visa på vilket sätt de är relevanta för samhället, deltar i en allmän debatt med forskningsbaserade argument, samt – inte minst – försöker ge en bild av hur forskare är och forskning ”blir till”. Jag hoppas och tror att jag och de flesta andra forskare därigenom ”ökar förståelsen, förtroendet och engagemanget för forskning utanför akademin", som Sandberg formulerar det. (Den läsare som följer min forskning vet att det här är ett av de starkaste argumenten för att journalister och redaktioner ska vara aktiva och personliga i olika sociala medier; argumentet lyder att den man lär känna får man förtroende för. Just vad gäller journalistiken tycks dock det sambandet svagt.)

Jag gillar särskilt när journalister ringer och vill resonera kring ett ämne som en del i en förberedande research, även om det sedan inte syns ett spår av mig i den färdiga produkten

Hur gör jag? Jag bloggar, just nu mindre frekvent men bloggen Eftertänkt rankas fortfarande hyfsat högt i sökningar om journalister och sociala medier, journalistikforskning och – faktiskt – forskningskommunikation. Jag twittrar, betydligt mer frekvent. Jag svarar på journalisters frågor om de rör mitt forskningsområde, i annat fall hjälper jag journalisten att hitta rätt forskare. Jag gillar särskilt när journalister ringer och vill resonera kring ett ämne som en del i en förberedande research, även om det sedan inte syns ett spår av mig i den färdiga produkten. (Hittills har de samtalen förmodligen gett mig lika många nya tankar och insikter som journalisten.) Ibland blir jag inbjuden att tala för en organisation eller under ett mer publikt event, och handlar det om min forskning i bred bemärkelse eller något jag undervisar om brukar jag tacka ja om jag hinner. Dessutom pratar jag gärna forskningskommunikation och hur man kan göra på olika plattformar.

Den här sortens forskningskommunikation, den som idag helt vilar på enskilda forskares engagemang, ser jag som oerhört viktig. Jag önskar att vi också fick tid i våra tjänsteplaneringar till den, och inte hänvisas till att hoppas på en inställd handledning för att få utrymme att skriva en bloggtext.

Jodå, jag har fått sådana förfrågningar. Målgrupp? Oklar. Syfte? Oklart.

Jag har betydligt svårare för den andra sortens forskningskommunikation, den som är mer marknadsföring än populärvetenskap för att återvända till Sandbergs text. Den kan ta formen av en förfrågan från en kommunikationsavdelning att delta för att fylla en plats på någon typ av scen, med ett innehåll som ”kan handla om x eller y eller varför inte z, det ligger ju i tiden nu, kan du något om det?”. Jodå, jag har fått sådana förfrågningar. Målgrupp? Oklar. Syfte? Oklart. Jag tror inte ens den som ställer frågan riktigt vet vad hen hoppas uppnå utöver att visa att ”här är ännu en forskare”.

Om jag som forskare tackar ja till en sådan förfrågan lämnas jag alltså att själv definiera tänkt målgrupp, ämnesinnehåll och syftet med min medverkan. En sådan förfrågan kommer heller aldrig med avsatt tid, utan jag förväntas läsa in mig och sätta ihop något på kvällar, helger eller oplanerade mellanrum under arbetsdagen (den där inställda handledningen). Jag förstår inte hur någon kan tro att resultatet ska bli bra.

Dessutom – i en sådan här situation krockar mitt eget varumärke som forskare med organisationens. Jag vill uppfattas som relevant, saklig och trovärdig, men hur ska jag kunna vara det i ett sammanhang med oklar målgrupp och oklart syfte?

Frågan om hur forskningskommunikation ska se ut i framtiden kan inte lösas av enskilda forskare, även om forskningskommunikationen är beroende av vår medverkan.

Kommunikationsavdelningarna å sin sida måste fundera på syften, mål, metoder och medel för framför allt den forskningskommunikation som är förtäckt marknadsföring

Många, men inte alla, forskare kommer att fortsätta att popularisera sin forskning precis som idag och på sätt som passar var och en. Vissa av oss bloggar, twittrar och medverkar i medier, andra poddar, ytterligare andra medverkar i olika typer av populärvetenskapliga produkter, skriver böcker eller föreläser för allmänheten. De flesta av oss kommer att fortsätta hoppas på en inställd handledning, i annat fall får vi väl en stund över någon kväll här eller en söndagseftermiddag där som vi kan använda till tredje uppgiften. När forskningsresultat ska publiceras tar vi mer än gärna hjälp av våra respektive kommunikationsavdelningar för att ta fram en vettig kommunikationsplan.

Kommunikationsavdelningarna å sin sida måste fundera på syften, mål, metoder och medel för framför allt den forskningskommunikation som är förtäckt marknadsföring – här är jag helt enig med Håkan Sandberg. När nu forskare i allmänhet upplever sig inte ha tillräckligt med tid för forskningskommunikation så måste organisationen ha en mer tydlig strategi där resurserna utnyttjas där de ger bäst utfall. Så är det alltför ofta inte idag.

Bloggen Eftertänkt Länk till annan webbplats.

Ulrika Hedman, forskare i journalistik, Mittuniversitetet, lektor i informatik, Högskolan Väst