debatt
Replik: Vi måste stå upp när regimer tystar sina forskare
I Turkiet har tusentals akademiker tystats av regimen. För att kunna bemöta det globala hotet mot fri forskning, måste regeringens agenda för internationalisering kompletteras. Vi föreslår tre konkreta strategier för solidarisk internationalisering, skriver forskare vid Mittuniversitetet och Södertörns högskola.
När demokratin är på tillbakagång drabbas den fria forskningen. Fri forskning är i sin tur en förutsättning för en levande demokrati. Att avvecklingen av demokratin hänger samman med inskränkningen av den fria forskningen ser vi bevis på i flera länder i Europa och dess närhet.
Under 2017 och 2018 har vi, en grupp forskare inom humaniora och samhällsvetenskap verksamma i Sverige, Ungern, Polen, Storbritannien och Turkiet, initierat nätverket FEMACT för att motverka nationalistiska, illiberala och auktoritära regimers inskränkningar av den fria forskningen.
I Turkiet är situationen akut, som Klas Borell och hans kollegor lyfter i Curie (2018-09-11). I januari 2016 skrev akademiker från 90 olika universitet i Turkiet under ett upprop för en fredlig lösning på konflikten med landets kurdiska minoritet. Under parollen ”Akademiker för fred” krävde de ett stopp för de militära insatserna mot den kurdiska minoriteten. De påtalade att regimen bryter mot internationell lag och grundläggande demokratiska principer. För detta har över 1 000 turkiska akademiker stängts av från sina arbeten, utsatts för reseförbud och fråntagits sina pass. Rättegångar mot dem har hållits sedan den 6 december 2017 och i skrivande stund har omkring 240 personer blivit förhörda i domstol varav cirka 15 har dömts till ett år och tre månaders fängelse. För sitt upprop för fred och demokrati står de anklagade för att ha spridit ”terroristpropaganda”.
Den orättfärdiga situationen har fördömts av akademiker världen över, inklusive berömda tänkare som filosofen Judith Butler, lingvisten Noam Chomsky och den välrenommerade tidskriften Nature. Också Amnesty International har riktat skarp kritik mot regimen.
Under den turkiska valkampanjen i somras väcktes visst hopp om förändring när oppositionsledaren Kemal Kılıçdaroğlu lovade landets avskedade akademiker att få återgå till sina arbeten om hans parti (CHP) vann valet. Men med Erdoğan och AKP vid makten är chansen att så sker i princip obefintlig.
Samtidigt har vi bevittnat en enorm handlingskraft bland våra turkiska kollegor. Många av dem är fast beslutna att fortsätta forska och undervisa utanför universitetens väggar. Ett av alternativen som byggts upp är Solidaritetsakademierna, ett annat är Aramızda (ett feministiskt forskarnätverk). I dessa nätverk kan demokratiska meningsutbyten och fri forskning ske, men nuvarande infrastruktur för internationalisering missgynnar samarbete med just dessa. Det är vår skyldighet som demokratisk forskningsnation att ändra på detta. Forskare och akademiker behöver få bättre möjligheter att organisera sig över nationella gränser – i synnerhet i svåra situationer som denna. Universitet och högskolor bör vara plattformar för demokratiska fria vetenskapliga samtal och internationella solidariska handlingar. Vi måste motverka att forskare och akademiker skärmas av trots att de – som i Turkiet – blivit fråntagna sina rättigheter att resa och utföra sin profession i hemlandet.
Vi måste motverka att forskare och akademiker skärmas av trots att de – som i Turkiet – blivit fråntagna sina rättigheter att resa och utföra sin profession i hemlandet.
I ljuset av det turkiska valet och den globala framväxten av auktoritära regimer är det hög tid att den svenska forskningspolitiken adresserar den rådande internationella situationen. Om vi ska kunna bemöta denna globala utmaning så måste den ”integrerade internationalisering” som betänkandet En strategisk agenda för internationalisering (2018:3) förespråkar, omfatta konkreta strategier.
För att den svenska universitets och högskolesektorn ska ta angeläget ansvar föreslår vi följande tre åtgärder för solidarisk internationalisering:
- Nya strukturer för internationella forskningssamarbeten bör inrättas. Internationella forskarutbyten förutsätter idag ofta formella avtal mellan lärosäten. Dessa hjälper föga när auktoritära regimer stänger ute regimkritiska forskare och lärare. Svensk forskningspolitik bör verka särskilt för att stärka kontakterna mellan svenska akademiker och avstängda och tystade forskare i regimer som inskränker fri forskning. Nya strukturer för sådana kontakter bör utformas och medel måste tillsättas för att möjliggöra samarbeten. Pengar behövs för resor och vi behöver kunna avlöna avstängda forskare inom gemensamma forskningsprojekt även i de fall ett reseförbud föreligger. Forskarnätverk som Solidaritetsakademierna, Aramızda och liknande alternativ måste godkännas som fullvärdiga samarbetspartners.
- Internationalisering av högre utbildning bör stärka fri forskning och demokrati globalt. När forskare, lärare och handledare stängs av från sina arbeten drabbas också de studenter och doktorander som är kvar i systemet. Det får ödesdigra konsekvenser för det framtida internationella forskarsamhället och för demokratin globalt. Enda möjligheten att få ta del av andra perspektiv kan för många vara att studera utomlands – i alla fall för de som har råd. Som fri och demokratisk forskningsnation bör vi därför omedelbart slopa studieavgifterna för inkommande studenter från länder utanför EU/EES. För studenter och doktorander där auktoritära regimer inskränker vetenskaplig frihet bör särskilda stipendier inrättas.
- Svenska universitet och högskolor bör skapa system som hjälper avstängda forskare att fortsätta forska och undervisa. Vi behöver hjälpa avstängda forskare och akademiker att fortsätta forska, undervisa och på andra sätt dela med sig av sin kunskap. Vi behöver utforma system för att formellt kunna knyta forskare och lärare till våra institutioner. Vi måste ge dem möjlighet att få tillgång till universitetsbibliotekens elektroniska resurser. De kan också bidra till undervisning och presentera sin forskning via videolänk. Detta skulle stärka både internationalisering av svensk forskning och högre utbildning och därmed fungera kvalitetsstärkande. Detta vore inte bara en solidaritetshandling. Deras kunskap är en tillgång för oss alla.
Katarina Giritli-Nygren, docent i sociologi, Forum för genusvetenskap, Mittuniversitetet.
Jenny Gunnarsson Payne, docent i etnologi och forskningsledare på Centre for Baltic and East European Studies (CBEES), Södertörns högskola
Angelika Sjöstedt-Landén, lektor i genusvetenskap, Mittuniversitetet
Håller du med? Skriv en replik eller ett eget inlägg
Välkommen att skriva en replik eller ett annat inlägg om forskningens villkor! Mejla din text med kontaktuppgifter till: debatt@tidningencurie.se
Mer om vad som gäller för att skriva i Curie
Du kan också kommentera på LinkedIn Länk till annan webbplats., Facebook Länk till annan webbplats. och X. Länk till annan webbplats.
Läs hela debattråden
Du kanske också vill läsa
Debatt 18 september 2024
Varför skulle politiker och tjänstemän vara bäst skickade att bedöma vad som är samhällsrelevant i morgon? Det var forskarna själva som upptäckte klimatkrisen och utvecklade forskn...
Nyhet 11 september 2024
Vad ska svenska lärosäten göra om kriget bryter ut? Stänga ner? Fortsätta som vanligt, som de försöker göra i Ukraina? Idag är lärosätenas roll i totalförsvaret oklar. Men flera sa...
Debatt 26 augusti 2024
Politiker ska inte styra hur forskningsmedel fördelas – den hållningen är vanlig i debatten om akademisk frihet. Men för att motverka inlåsningar i forskningssystemet och underlätt...