2018-09-11 Klas Borell, Vezir Aktas och Marco Nilsson, professor i sociologi och socialt arbete, universitetslektor i socialpsykologi resp. docent i statsvetenskap. Alla vid Jönköping university

Turkiska samhällsforskare tvingas till självcensur

Över 8 000 universitetsanställda har avskedats i Turkiet sedan januari 2016. I praktiken innebär det närmast ett yrkesförbud. Samtidigt växer så kallade gatuakademier fram. Det skriver forskare vid Jönköping university som gjort en intervjustudie med turkiska samhällsforskare.

Klas Borell, Vezir Aktas och Marco Nilsson

Akademisk frihet handlar om forskares rätt att fritt bedriva forskning och undervisning utan inblandning från staten eller andra externa aktörer. Denna frihet förutsätter att universiteten ges självbestämmanderätt. I båda avseendena har förhållandena i Turkiet nått en kritisk punkt: samtidigt som tusentals forskarkarriärer ödelagts genom massavskedanden har de akademiska institutionernas oberoende kraftigt försvagats genom tillsättningen av regimlojala rektorer som tar aktiv del i utrensningen av ”olämpliga” medarbetare.

Enligt det internationella nätverket för akademisk frihet, Scholars at Risk, har över 8 000 universitetsanställda avskedats i Turkiet sedan januari år 2016. De senaste årens attacker mot akademisk frihet i Turkiet har skett i två vågrörelser. Med den första vågen under början av år 2016 riktades regimens hämndaktioner mot undertecknarna av ett akademiskt upprop mot den turkiska statens politik mot kurderna i landets sydöstra delar. Den misslyckade militärkuppen under sommaren samma år blev därefter en katalysator för en ytterligare avskedandevåg. Under förevändningen att åtgärderna riktades mot den utpekade kuppledaren, den muslimske exilpredikanten Fethullah Gülen, drabbades i praktiken all uppfattad opposition mot det styrande Rättvise- och Utvecklingspartiet (AKP).

Det finns ett tydligt urskiljbart mönster i angreppen mot akademisk frihet i Turkiet: forskare från alla ämnesområden har drabbats av utrensningarna men attackerna har i synnerhet riktats mot samhällsforskare eftersom dessa, oftare än andra forskare, behandlar frågor som kan uppfattas som politiskt känsliga. I en nyligen publicerad intervjustudie, Social Scientists under Threat: Resistance and Self-censorship in Turkish Academia”, undersöker vi situationen för såväl avskedade samhällsforskare som för samhällsforskare som lever under hotet om avsked. De avskedade akademikerna, visar intervjuerna, lever i en socialt mycket riskabel situation. Avskedandena innebär i praktiken närmast ett generellt yrkesförbud; de avskedade är förhindrade att inneha universitetstjänster men också andra offentliga tjänster. Intervjupersonerna vittnar dessutom om ett system av informella statliga påtryckningar mot privata arbetsgivare som förhindrar dem att få arbete även inom den privata sektorn. De avskedade forskarna hindras inte bara att bedriva forskning som en del av tjänsten. Av rädsla för att regimen ska ingripa mot verksamheterna tvekar idag turkiska vetenskapliga förlag och tidskrifter att publicera manuskript som sänts in av avskedade forskare.

Ett paradoxalt resultat från studien är att regimen långt ifrån lyckas passivisera de utrensade samhällsforskarna.

Ett paradoxalt resultat från studien är att regimen långt ifrån lyckas passivisera de utrensade samhällsforskarna. En del av dem skyddas av fortfarande anställda forskare och kan, anonymt, fortsätta att medverka i universitetsbaserade projekt. Ett allt viktigare inslag handlar dock om uppbyggnaden av till universiteten alternativa akademiska strukturer, som går under beteckningarna gatu- eller solidaritetsakademier. Dessa underjordiska akademier påminner om de så kallade ”flygande universitet” som under sent 1970-tal utvecklades i Polen. I båda fallen handlar det om fora för i första hand samhällsvetare och humanister men medan de polska alternativa akademierna riktades till studenter är de turkiska gatu- eller solidaritetsakademierna i första hand en mötesplats för forskare.

Kontrasten mellan de avskedade samhällsvetarna och de som lever under hotet om avsked är påtaglig. Hos de avskedade forskarna ackompanjeras social utsatthet ofta av en trotsig känsla av ny frihet, av att inte längre behöva undvika känsliga frågor. I intervjuerna med de samhällsvetare som alltjämt har en universitetsanställning berättas återkommande om hur en tidigare kritisk diskussion ersatts av självcensur och rädsla för angiveri. Kritiska akademiker, menar de, måste vara försiktiga med vad de säger, såväl vid forskningsseminarier som i umgänget med studenter i klassrummen. Texter som antas kunna uppfattas som politiskt känsliga skrivs om, och handledare inom forskarutbildningen tar ibland på sig uppgiften att så att säga guida studenter så att de lär sig skriva på ett sätt som inte utmanar regimen.

De senaste årens attacker mot de akademiska friheterna i Turkiet har genomförts med hjälp av undantagslagar. När undantagstillståndet efter sommarens val upphävdes framställdes detta som en ”normalisering”. I själva verket har undantagstillståndet i praktiken permanentats genom en ny ”anti-terrorlag” som ger fortsatta möjligheter att avskeda akademiker. Det internationella forskarsamhället, och andra som vill försvara den akademiskas friheten i Turkiet, får därför inte ge upp sitt stöd till landets akademiker.

Klas Borell, professor i sociologi och socialt arbete, Jönköping university
Vezir Aktas, universitetslektor i socialpsykologi, Jönköping university
Marco Nilsson, docent i statsvetenskap, Jönköping university

Fotnot: Studien i sin helhet har nyligen publicerats i British journal of Educational Studies och finns fritt tillgänglig på tidskriftens hemsida.