Öppen vetenskap kräver nya regler för bokutgivning

Den senaste tidens utveckling mot publicering med open access är överlag väldigt positiv och gör forskningsresultat mer lättillgängliga för såväl forskarvärlden som allmänheten. Dessvärre har strukturerna för att möjliggöra sådan publicering inte hängt med i den snabba utvecklingen.

Från och med 2022 kräver Vetenskapsrådet att inte bara tidskriftsartiklar, utan även alla vetenskapliga böcker som bygger på forskning myndigheten har finansierat, ska publiceras open access. Inom många fält innebär detta drastiskt ändrade ekonomiska förutsättningar, eftersom open access-avgifter för monografier kan vara väldigt dyra. Det gäller i synnerhet inom humaniora och samhällsvetenskap där monografier är särskilt viktiga. Vetenskapsrådet tillåter visserligen att forskare budgeterar för detta i projektbudgeten, men i praktiken medför publikationsprocessen stora hinder för att använda projektpengar till sådana avgifter.

Inom många fält innebär detta drastiskt ändrade ekonomiska förutsättningar

Att publicera en monografi eller samlingsvolym, särskilt hos ett excellent förlag som har en rigorös peer review-process, tar vanligtvis upp mot två år, och ibland ännu längre tid. Först i slutet av projektperioden är det realistiskt att förvänta sig att forskaren kan skicka in ett manus för granskning – innan dess måste ju forskningen vara genomförd och boken skriven. Betalningen ligger oftast i slutet av publikationsprocessen. Det är helt rimligt: i annat fall finns risken att förlagen sänker de vetenskapliga kraven på manus där forskarna redan betalt open access-avgifter. Givetvis ska sådana ekonomiska faktorer inte tillåtas påverka publiceringsprocessen för att säkerställa de publicerade forskningsresultatens kvalitet.

En lösning skulle kunna vara att förlänga disponeringstiden för projektmedel – eller åtminstone för medel som är öronmärkta för open access-avgifter för böcker – med flera år. Men detta medför flera problem. För det första skulle det försena slutrapporteringen av forskningsprojekt avsevärt, vilket skulle komplicera Vetenskapsrådets budgetarbete. För det andra innebär universitetens årliga budgetstruktur att det är komplicerat att förvalta öronmärkta pengar under en längre tid.

För det första skulle det försena slutrapporteringen av forskningsprojekt avsevärt

Riksbankens jubileumsfond, RJ, har utvecklat en kreativ lösning i form av så kallade samverkansbidrag. Syftet är att stimulera spridning av forskningsresultat under och efter projekttiden och bidraget går att använda i upp till tre år efter det att själva projektet är avslutat och påverkar inte slutrapporteringen av detta. Det är dessutom möjligt att söka medel från RJ för open access-publicering relaterade till projekt som har slutrapporterats mindre än fem år tidigare.

Jag föreslår att Vetenskapsrådet och andra forskningsfinansiärer inrättar ett liknande system för att finansiera open access-publicering av böcker, åtminstone inom HS-området. Forskare som har beviljats projektfinansiering inom en viss tidsram (förslagsvis upp till fem år efter projektets slutrapportering) skulle löpande kunna söka medel för monografier som de har författat själva eller varit medförfattare till, likaså för samlingsvolymer som de varit redaktörer för.

På så vis behöver Vetenskapsrådet bara betala ut ersättning för faktiska publiceringskostnader istället för uppskattade

På så vis behöver Vetenskapsrådet bara betala ut ersättning för faktiska publiceringskostnader istället för uppskattade. Peer review-processen får ta den tid som den behöver och forskaren är fri att slutrapportera projektet och påbörja ny forskning under den långa gransknings- och publiceringstiden.

Finansieringsregler är sällan utformade utifrån den praxis och de behov som finns inom humaniora och samhällsvetenskap. Monografin är fortfarande det viktigaste sättet att nå ut med forskning inom många av dessa discipliner, den erbjuder andra möjligheter till fördjupning än tidskriftsartiklar. Genom att förändra i rutinerna för open access-publicering kan Vetenskapsrådet och andra finansiärer se till att forskare inom dessa fält även i fortsättningen kan bedriva och sprida excellent forskning.

John Hennessey, docent i idé- och lärdomshistoria, Lunds universitet