Logotyp Curie - samtal om forskningens villkor
Marlene Malmström har en grå kavaj på sig och står framför en bokhylla.

Marlene Malmström förenar forskning med arbetet som sjuksköterska vid Skånes universitetssjukhus. Foto: Privat

NYHET

Sjuksköterskan som förenar forskning och vård

Redan under utbildningen visste Marlene Malmström att hon både ville forska och arbeta som sjuksköterska. Idag är hon problemfångare vid Skånes universitetssjukhus, docent samt forskare vid Lunds universitet.

− Jag får jobba med kliniknära forskning som är det jag brinner för.

Marlene Malmström har många järn i elden. Hon är engagerad i fyra stora forskningsprojekt, alla med fokus på omvårdnad av patienter som genomgår behandling för cancer. Samtidigt arbetar hon med utbildning och utvecklingsfrågor vid Skånes universitetssjukhus.

Målet med forskningen är att skapa kunskapsstöd som ska hjälpa sjukvården att ge varje patient den rehabilitering som är bäst för just den personen.

− Idag organiseras rehabiliteringen oftast inte efter individen utan efter diagnosen. Men varje individ är unik och har olika behov för att kunna återhämta sig. Vi måste mäta och fråga för att rehabiliteringen ska lyckas.

Man ska inte bara överleva, man ska kunna leva gott också, konstaterar Marlene Malmström.

Se hela människan

Rehabilitering som inte fungerar fullt ut leder till onödigt lidande, men också ökade kostnader för samhället i form av längre sjukskrivningar. Det finns till exempel forskning som visar att 30 till 40 procent av alla bröstcancerpatienter fortfarande är sjukskrivna ett år efter diagnosen.

Jag har alltid velat titta på hela individen. Att se människan i en medicinsk process för att göra det så bra som möjligt...

Individanpassad rehabilitering är det ena av hennes två forskningsområden. Att säkerställa en sammansatt och god vårdkedja för de med obotlig sjukdom den andra.

− Jag har alltid velat titta på hela individen. Att se människan i en medicinsk process för att göra det så bra som möjligt, men också att göra det med struktur och systematik. Omvårdnad är inte något flummigt.

Ville jobba med något skapande

Marlene Malmström växte upp i den lilla staden Eslöv i Skåne. Fritiden var ständigt fylld av aktiviteter. För en bolltjej var det lagsporter som handboll och fotboll som gällde. Några tankar på att bli forskare fanns inte då, snarare drömmen om att jobba med något skapande och kreativt.

− Jag kommer inte från någon akademisk familj, tvärtom. Pappa jobbade med praktiska saker, och hade ett fysiskt arbete. Min mamma var biträde inom vård och omsorg. Bägge såg andra människor och ville hjälpa.

Grundinställningen att hjälpa och stötta tog Marlene Malmström med sig in i vuxenlivet. Efter gymnasiet funderade hon på att bli lärare och arbetade ett år som elevassistent.

− Det var jätteroligt och givande, men det var ändå inte i skolans värld som jag hörde hemma.

Utbildade sig till sjuksköterska

Att hon ville ha ett yrke där hon möter människor och kan påverka deras situation till det bättre var helt klart. Valet föll på sjuksköterska. År 2001 började hon på utbildningen vid högskolan i Kristianstad.

− När jag studerade där blev det väldigt tydligt att det här är rätt för mig. Det var fantastiskt roligt att läsa och lära sig. Mitt kunskapssug ökade mer och mer under den här tiden.

Delar av praktiken gjorde hon i Zambia. Efter att ha vaccinerat barn långt ut i ödemarken, hjälpt till vid förlossningar och givit tuberkulosvård, var hon inställd på att det var så hon skulle jobba efter examen.

Så blev det inte. När utbildningen började närma sig slutet kom uppsatskurserna. På den tiden gick det att skriva en kandidatuppsats utöver sin sjuksköterskeexamen.

− Det var så självklart att jag skulle göra det. Min allra första uppsats handlade om information till kvinnor med bröstcancer, säger Marlene Malmström.

Som färdig sjuksköterska år 2003 sökte hon sig till den kirurgiska cancervården och fick jobb på Skånes universitetssjukhus i Lund. Vid avdelningen behandlades personer med cancer i matstrupen eller magsäcken.

Patienterna visste ingenting, eller väldigt lite, om vad som väntade efter den stora operationen.

De som hade opererats kom ofta och hälsade på efteråt. Det blev tydligt att patienterna behövde mer stöd i sin rehabilitering än de fick.

− Patienterna visste ingenting, eller väldigt lite, om vad som väntade efter den stora operationen. De sa att de hamnade i ett vakuum efter att de hade skrivits ut.

Valet av ämne för magisteruppsatsen var givet: utökat stöd vid matstrups- och magsäckscancer.

Ska inte du bli doktorand?

Vägen till forskningen öppnades den dag en kirurg kom fram till henne och frågade: ska inte du bli doktorand?

− Jag kommer ihåg att jag tänkte: jo, det är nog dags nu. Under hela utbildningen visste jag att jag skulle vilja forska, men inte hur det skulle gå till.

Året 2009 skrevs hon in som doktorand vid Lunds universitet. Samtidigt fortsatte hon sitt ordinarie jobb med att föra in nya riktlinjer och arbetssätt för vårddelarna i kliniken.

Dit hörde en modell för att bedöma hur mycket omvårdnad varje patient skulle behöva. En avdelning måste helt bemannas efter de behov patienterna har, inte utifrån antalet.

− Jag tror att jag redan då började med det jag gör idag: att anpassa vården utifrån individens behov. Det handlar om att se människan och människans behov, inte bara ett antal personer eller sängar som det så lätt blir i en produktionsapparat.

Fick arbete som verksamhetsutvecklare

År 2013 disputerade Marlene Malmström på en avhandling om cancer i struphuvudet: Optimerad uppföljning efter kirurgi på grund av esofaguscancer. Redan då hade hon fått ett erbjudande om att arbeta som övergripande verksamhetsutvecklare för alla enheter inom verksamhetsområdet kirurgi och urologi på Skånes universitetssjukhus.

Hon tackade ja, fastän hon för tillfället var föräldraledig med sitt första barn. Möjligheten att jobba organisatoriskt övergripande och samtidigt kunna vara nere på enheterna och jobba med utveckling genom forskning lockade.

− Det var den perfekta kombinationen av att jobba där det händer och att förstå styrmedlen.

Forskningen fick ske på kvällar och helger, samtidigt som det blev mer och mer pappersarbete och mindre tid att utveckla verksamheten vid sjukhuset. Ett samtal med chefen löste knuten, en friare roll som forsknings- och utvecklingsledare gjorde det möjligt att få in både forskning och kliniknära arbete i jobbet. Året var 2015 och den tjänsten har hon än idag.

Lärde sig se forskning från olika perspektiv

Samma år fick hon även en postdoktjänst i ett internationellt forskningsprojekt under ledning av Oxford University i England. Genom intervjuer i stor skala följde forskarna hur patienter med lungcancer eller kolonrektalcancer upplevde vården. Från det att de började misstänka att någonting inte stämde fram till diagnos och behandling.

För min egen del har det alltid varit viktigt att forskningen kan omsättas i verkligheten.

Syftet var att se om det skilde sig åt mellan Storbritannien, Sverige och Danmark och hur sjukvårdsprocessen skulle kunna förbättras. I projektet deltog även sociologer och antropologer.

− Jag lärde mig att se forskning från olika perspektiv. Det var jättespännande, säger Marlene Malmström.

Sveriges del i projektet leddes från Palliativt utvecklingscentrum i Lund, som drivs gemensamt av universitet och Skånes universitetssjukhus.

Startat flera forskningsstudier

Under sin postdoktjänst startade hon även studien ReScreen med målet att alla kvinnor som behandlas för bröstcancer ska få en rehabilitering som styrs av just deras behov. Och en studie för att hitta en modell för att så tidigt som möjligt kunna upptäcka vilka personer med cancer i matstrupen eller magsäcken som behöver palliativ vård.

Sedan dess har hon varit med och initierat ytterligare två studier. Den ena handlar om individuell rehab för kvinnliga bröstcancerpatienter med arabiska som förstaspråk, den andra om kontaktsjuksköterskans roll i cancerbehandlingen.

År 2020 blev hon så docent i omvårdnad vid Lunds universitet.

Tycker du att fler sjuksköterskor borde välja att forska?

− Jag tycker framför allt att fler sjuksköterskor ska kombinera forskning med att arbeta kliniskt. Det är då man kan identifiera problem, forska för att hitta lösningen och sedan föra tillbaka svaret till kliniken.

En hög dos förtroende och närhet krävs för att få tillgång till problemställningarna, konstaterar hon. Att bara komma till kliniken, fråga vad som är viktigt för att sen gå iväg och göra en forskningsplan fungerar inte.

− För min egen del har det alltid varit viktigt att forskningen kan omsättas i verkligheten. Jag drivs av att göra skillnad. Det är lätt att jobba när man känner att det är kul och meningsfullt på jobbet.

Människor ger henne kraft

Tid med familjen, man och två pojkar på sex och nio år, fyller på energi och ger återhämtning. Det gör även att påta i trädgården, cykla mountainbike, spela padel liksom att umgås.

− Jag är väldigt social, människor ger mig mycket kraft. Det är jätteviktigt att bara få vara den Marlene som inte tänker på cancer.

På frågan om sönerna bryr sig om vad mamma jobbar med svarar hon:

− De vet att jag jobbar med forskning och är lite stolta. Deras pappa jobbar på Pågen med sötebröd, så hans jobb är mer poppis, säger Marlene Malmström.

Artikelserie: Vägen till akademin

Varför blev de forskare? Hur såg vägen dit ut? Vilka forskningsfrågor brinner de för?
Möt forskare från olika delar av forskarvärlden och läs om deras erfarenheter av akademin, i serien Vägen till akademin.

Läs alla artiklar i Curies serie Vägen till akademin

Du kanske också vill läsa

Nyhet 17 juni 2024

Eva Annell

Handelshögskolans rektor Lars Strannegård har alltid varit intresserad av kultur och strävar efter att studenterna ska utvecklas som människor. Han värnar om akademisk frihet och v...

Nyhet 11 juni 2024

Johan Frisk

Sverige behöver fler forskare. Vid svenska lärosäten finns många doktorander och postdoktorer från länder utanför EU. Men långa handläggningstider och krångliga regelverk gör det s...

Debatt 4 juni 2024

Naturvetarna, Junior Faculty på KI och Future Faculty på SLU

Vägen till en fast tjänst som forskare i Sverige är lång – särskilt för doktorander som kommer från andra länder. Följden är att många lämnar landet några år efter disputationen. O...