Jonas F Ludvigsson är professor i pediatrik vid Karolinska institutet och överläkare vid barnkliniken på Örebro universitetssjukhus. Under pandemin har han blivit kontaktad av två-tre reportrar per dag. Foto: Alexandra Donka
NYHET
Patienterna frågar efter den senaste forskningen
Att som forskare förmedla sina resultat till allmänheten kan vara en utmaning – men det finns många olika vägar att gå. Barnläkaren Jonas F Ludvigsson har jobbat mycket med att skriva och berätta om sin forskning, genom allt ifrån debattartiklar till studiebesök.
– Det viktigaste är att man försöker nå ut med sin forskning. Det kräver initiativ, och tar tid.
Det är Jonas F Ludvigssons besked till den som känner att den borde satsa mer på forskningskommunikation. Han är professor i pediatrik vid Karolinska institutet och överläkare vid barnkliniken på Örebro universitetssjukhus.
Barnmedicin är ett ämne som berör många och vid sidan av forskning och patientarbete har han ofta skrivit, pratat och intervjuats om det han gör. Han har gett ut flera böcker, senast Barnläkarens guide våren 2020. Tidigare har han bland annat skrivit om glutenintolerans och forskningsmetodik.
– Man måste förstås tycka att den egna forskningen är intressant, annars blir det svårt att förmedla den med någon form av entusiasm. Och så måste man fundera över vem som kan tänkas vara intresserad av att lyssna. Forskningskommunikation innefattar ju alltid minst två parter.
Myndigheter, skolbarn och patienter i publiken
På senare tid har hans egen forskningskommunikation mest bestått i att prata med journalister. Normalt blir Jonas F Ludvigsson kontaktad av ett par, tre reportrar i veckan men under corona-pandemin har det snarare varit två eller tre per dag.
I vanliga fall är journalister bara en grupp bland många som han möter för att berätta om sitt arbete. Han har föreläst på bibliotek, bjudit in skolbarn till sin arbetsplats, och informerar ofta myndigheter, tjänstemän och politiker.
Nyligen utsågs han till så kallat nationellt vetenskapligt råd i pediatrik hos Socialstyrelsen. Det betyder att han ska hjälpa myndigheten med vetenskaplig expertis – men det är inte heller ovanligt att någon handläggare eller chef ringer helt inofficiellt för att fråga vad forskningen säger på ett visst område.
Många av hans patienter är också forskningsintresserade. Han brukar avsluta patientbesök med att fråga om det är något som patienter eller anhöriga undrar över. ”Vad är det senaste inom forskningen?” är en av de vanligaste frågorna.
Patientorganisationer vill också hålla sig uppdaterade, liksom forskningsfinansiärer.
– Finansiärerna vill förstås veta att de får valuta för sina pengar. Men många av dem samlar dessutom in bidrag från allmänheten och då vill de kunna återrapportera dit.
Anpassa till målgrupp och format
För några år sedan valde Jonas F Ludvigsson att sprida information om ett av sina projekt genom en artikel på DN Debatt.
– Jag uppfattar mest att utredare, samhällsforskare och ekonomer skriver där, men jag ser inget hinder för att göra det som medicinsk forskare. Det ger en bra möjlighet att kommunicera i en text som man själv kontrollerar, till skillnad från en intervju där det kanske inte ens är den intervjuande journalisten som sätter rubrik och ingress.
Kommunikationen måste förstås anpassas efter målgruppen och formatet. Ibland går det att vara mer resonerande, diskutera vad fynden kan betyda och vilka begränsningar och tillkortakommanden som kan finnas i metoden.
I andra sammanhang gäller det att vara kortfattad, rak och enkel. Den som läser på Twitter förväntas inte ha samma tålamod eller tid som den som läser en debattartikel på papper, konstaterar Jonas F Ludvigsson.
Förklara olika sorters risk
En sak han ofta sett är att människor blandar ihop relativ och absolut risk. Därför försöker han alltid presentera risker och samband i absoluta tal.
– Om jag säger att en patientgrupp har fem gånger ökad risk för tuberkulos så låter det farligt, men eftersom tuberkulos är mycket ovanligt i Sverige så betyder den riskökningen kanske ingenting för en enskild individ. Istället uttrycker jag en risk som exempelvis ”Av tusen personer som har den här sjukdomen i tio år så kommer fyra att drabbas av cancer. Det kan jämföras med två av tusen friska, som också följs i tio år”. Folk ska kunna sätta resultaten i ett sammanhang.
På senare år har han börjat satsa mer på bilder. Om han publicerar resultat som han räknar med ska få stor spridning så anlitar han professionella illustratörer som tar fram en bild som kan skickas vidare till medier och andra intresserade.
– Det blir som en grafisk sammanfattning av nyheten. Ofta ingår tre komponenter: Vem forskningen handlar om, till exempel en gravid kvinna eller ett barn. En komponent som presenterar själva resultatet, som en kurva eller ett stapeldiagram. Och så slutligen mitt namn och namnet på tidskriften som forskningen publiceras i.
Forskare tolkar studier olika
Pandemin som drog in vintern 2020 har påverkat det mesta i samhället, även forskningskommunikationen.
– Flera saker har varit nya. En är det massiva intresset från allmänhet och journalistkår, både för covid-19 och för forskningen omkring. En annan sak är något som gjort mig lite beklämd: att det varit så tydligt att forskare läst studier olika utifrån vad de själva vill att studien ska visa. De kallar kanske en undersökning dålig eller slarvig, fastän deras problem är att studien inte visar det de önskat. Eller så säger de att något är klarlagt, fast det inte är det. Användningen av munskydd är ett sådant exempel.
Jonas F Ludvigsson har själv uttalat sig i frågan om munskydd och sagt att han tycker att vi borde överväga användning i kollektivtrafiken. Han ser få nackdelar med att prova, men samtidigt är han tydlig med att evidensen (det vetenskapliga stödet) för en effekt av att använda munskydd mot just covid-19 utanför sjukhus är svag.
Uttalar sig utan kompetens
Det finns andra forskare i Sverige som tvärtom bestämt hävdat att effekten är tydligt bevisad.
– När jag ser på de studier de hänvisar till så tänker jag att ”det där hade du aldrig svalt med hull och hår om det handlat om något annat”. Men i den här frågan har även forskare varit selektiva i vilken forskningskommunikation de tar till sig. Den intensiteten, tvärsäkerheten, och att forskare uttalar sig på områden där de saknar egen kompetens – det är nytt för pandemin.
Han ser också att så kallade pre-prints, forskningsartiklar som ännu inte granskats och godkänts för publicering i någon vetenskaplig tidskrift, får mycket större genomslag än förr. När rapporter läggs ut ogranskade på nätet sprids kunskap snabbare, men risken för felaktigheter ökar också.
– Det har uppstått en särskild typ av pandemiforskningskommunikation. Både journalister och allmänhet ser på de här fynden på samma sätt som på resultat i vetenskapliga artiklar, fast de kan ha mycket lägre kvalitet. Det tycker jag är ett problem.
Ta hjälp av kommunikationsavdelningen
Men när pandemin är över gissar han att det mesta kommer att återgå till det normala.
– Jag tror inte att forskningsdiskussionerna kommer att föras inför öppen ridå som nu. Allmänintresset kommer inte vara lika stort, helt enkelt.
Fast fortfarande kommer det att finnas mängder av resultat som forskare vill och bör föra ut, och gott om kanaler och metoder att välja på. För den som är ovan kan det kännas överväldigande. Upptäckter som utmanar något som ses som en sanning och riskerar att provocera människor kan också vara mer komplicerade att presentera.
– Om man känner sig osäker så tycker jag att man ska vända sig till sin kommunikationsavdelning. De flesta forskare är ju knutna till ett universitet, och där finns hjälp att få om det handlar om att kommunicera ett enstaka fynd. Sedan finns det ju andra som vill ha en mer långsiktig strategi. För dem kan kommunikationen bli nästan lika viktig som forskningen.
Han syftar på forskare som gradvis blir allt mer kommunikatörer, som skaffar en bred och stabil publik genom att kommentera forskningsfrågor i krönikor eller genom flitigt twittrande.
– På det viset kan man etablera en nära kontakt med sina läsare och faktiskt få dem att följa en. Men det kräver en stor och konstant arbetsinsats. Jag har själv funderat på om jag tycker att mina kärnområden är så viktiga att jag vill satsa på den sortens direktkommunikation, men jag har kommit fram till att det krävs för mycket. Jag skulle inte hinna med min forskning då, säger Jonas F Ludvigsson.
Jonas Ludvigssons webbplats på Karolinska institutet Länk till annan webbplats.Du kanske också vill läsa
Debatt 4 november 2024
Dramatiskt skärpta straff och anonyma vittnen. Så vill regeringen minska brottsligheten och motverka de kriminella gängen, trots att det saknas belägg för att åtgärderna har någon ...
Nyhet 16 oktober 2024
Hon skriver om hur man kan väcka intresset för forskning hos fler unga. Julia Qiu studerar nationalekonomi på masternivå vid Handelshögskolan i Stockholm och är ordförande för Unga...
Nyhet 10 oktober 2024
Får en forskare vara aktivist och var går gränsen mellan att leverera fakta och att ta politisk ställning? Och vad händer om forskare inte gör sina röster hörda? Möt forskarna Mårt...