Olyckan formade hennes forskarbana

Det var sista året på arkitektutbildningen som det hände. Jenny Wiklund råkade ut för en cykelolycka och förlorade under ett dygn både minne och proprioception, det vill säga uppfattningen om kroppens läge i rummet.

– När jag vaknade upp ur medvetslösheten talade jag bara siffror. Alla intryck var skarpa och kraftfulla. Jag var väl medveten om att jag inte mindes min egen självbiografi, men jag kände ändå ingen oro.

Utan minne och orienteringsförmåga

Upplevelsen skakade om henne som arkitekt.

– Arkitektens yrke är att konstruera identitet. Händelsen var en optimal nedmontering av min identitet utan minne och utan förmåga att orientera mig i rummet. En stor arkitektonisk upplevelse att vara med om.

Upplevelsen gjorde det tydligare vad hon vill i livet. Sedan dess har Jenny Wiklund utforskat tillståndet hon befann sig i inom ramen för sin doktorsavhandling vid Kungliga Tekniska högskolan (KTH).

Under 14 års tid har hon utfört omfattande förstudier. Jenny Wiklund har observerat anestesi- och intensivvårdspatienter med skalltrauma, fått närvara vid operationer och arbetat med experter inom medicinsk bildteknik.

Avhandlingen som en utställning

I höstas presenterades avhandlingen som en utställning i reaktorhallen på KTH. I utställningen sammanförs skulpturer med medicinhistoriska objekt, medicinsk teknik och bild. I avhandlingen beskriver hon det virtuella rum hon befann sig i. Ett rum utan tid, vare sig framtid eller historia. Oskrivet, naket, obegränsat och oändligt utsträckt.

Samtidigt påpekar Jenny Wiklund att det inte är för att bearbeta händelsen som hon ägnat den så mycket tid. Hon ser det som en ren forskningsfråga, med utgångspunkt i ett intresse för gränslandet mellan konst och vetenskap. Frågeställningarna kommer från de konstnärliga verken, går via vetenskapen och transformeras slutligen tillbaka in i de konstnärliga verken.

– Jag ville se hur långt jag kunde gå i att söka tillstånd, få information om mig själv, min kropp och gestalta det jag upplevt.

Skapar förståelse

Projektet skapar en förståelse hos människor för det tillstånd hon befann sig i.

– Det är en poetisk framställning. Många tar till sig det här väldigt kraftfullt och reagerar med empati inför det jag varit med om.

Utställningen nådde en bred publik med flera tusen besökare från såväl konstscenen som forskarvärlden och personal inom anestesi och intensivvård. Jenny Wiklund ser utställningsformen som en viktig metod för att kommunicera forskning.

– Konsten är väldigt bra på kommunikation. Det är fantastiskt när den når den breda allmänheten. Man kan titta på den nivå som tilltalar en, som en upplevelse eller som ett 14-årigt forskningsprojekt. Det är konstens styrka, att se stora sammanhang och kommunicera dem.

Förenar konst och vetenskap

Vetenskap och konst är KTH:s devis och något som lyfts fram på lärosätets emblem. Katja Grillner är fakultetens dekanus och professor i kritiska studier i arkitektur vid KTH. Hon har handlett flera doktorander i gränslandet mellan konst och vetenskap, bland annat Jenny Wiklund.

– Vi har sedan tidigt 2000-tal på olika sätt i vår forskning utmanat och utvecklat den akademiska formen med forskningsmetoder som anknyter till konstnärlig gestaltning, berättar Katja Grillner.

Konst och vetenskap förenas inom många skolor på KTH, bland annat Skolan för arkitektur och samhällsbyggnad och Skolan för datavetenskap och kommunikation.

– Det är en livaktig forskningsscen inom det här området.

Utvidgar vår förståelse

Katja Grillner motiveras av möjligheterna som uppstår när konstnärliga metoder används för att söka kunskap.

– Konstnärliga metoder utvidgar vår förståelse för många fenomen som vi kanske inte skulle ha utforskat med mer traditionella och etablerade vetenskapliga metoder.

Katja Grillner och Jenny Wiklund är eniga om att det även finns många utmaningar i den konstnärliga forskningen, framförallt när det gäller infrastrukturen kring forskningen. Jenny Wiklunds projekt är ett tydligt exempel på det, en komplex produktion som krävt mängder av specialister och resurser som normalt inte finns i den akademiska världen.

– Utställningen blev 24 meter lång, 12 meter hög och vägde 4 ton. Det kräver lite mer än en skrivbordsplats, säger Jenny Wiklund, och konstaterar att det egentligen skulle krävts en motsvarighet till ett högteknologiskt laboratorium, i hennes fall med verkstad och travers.

Kan se stora sammanhang

Jenny Wiklund anser att konst och vetenskap behöver varandra.

– Konsten kan se stora sammanhang, stora bilder och sammanföra människor och forskningsområden.

Jenny Wiklund kommer framöver att dokumentera projektet i bokform med bilder. Hon kommer även fortsättningsvis att använda vetenskapliga förstudier i sina konstnärliga verk.

Läs också i Curie: Carl har många knappar på sin synt