IPCC-arbetet var som en andra avhandling

Kände att hon inte räckte till

Ändå var Melissa Gomis inte övertygad om att hon var på rätt plats. Hon drabbades av ett bedragarsyndrom som fortfarande hänger kvar – en känsla av att inte kunna tillräckligt mycket för jobbet.

– Jag tror att akademin gör något med oss. Vi börjar vår doktorsutbildning med att inte veta något och känner därför att vi aldrig kommer att veta allt och att vi inte räcker till, säger Melissa Gomis.

Hon tycker till exempel att hon inte var tillräckligt bra på att formulera hypoteser.

– Jag var väldigt bra på att undersöka hypoteser när jag hade en. Jag testade hypoteser som handledaren tipsade om, men kom inte på dem själv, och jag tror att det är viktigt som forskare att göra det.

Vill samarbeta utanför akademin

Det är svårt att göra karriär inom akademin då tjänsterna är för få. Men när Melissa Gomis bestämde sig för att lämna den världen var det för att hon ville samarbeta mer med människor utanför.

– När man är specialiserad kan man gå på djupet med en fråga och ta den utanför akademin. Och jag tror det är dit jag är på väg nu.

Hittills har vägen burit henne till flera olika länder i Europa. Melissa Gomis kan sex språk – franska, spanska, engelska, tyska, italienska och svenska – på olika nivåer. Modersmålet är franska men hon är flytande också på engelska och på spanska som pratades i barndomshemmet i Dully i Schweiz.

Hennes mamma kom från Spanien till Schweiz som liten, med sina föräldrar som flyttade dit för att arbeta. Pappan flyttade till Schweiz från Spanien i vuxen ålder. Båda utbildade sig inom ekonomi. De träffades i den ganska stora spanska diasporan i Genève.

Valde mellan konst och naturvetenskap

Dully är en liten by, omgiven av natur, vid Genèvesjöns norra strand. Melissa Gomis lekte ofta ute tillsammans med andra barn.

– Jag växte upp nära naturen men miljöproblemen var inte så synliga då som i dag.

Hon har alltid tyckt om att vara i naturen men det stora intresset var länge konst. När det var dags för universitetet, valde hon mellan film och naturvetenskap. Filmskola föll bort då hon inte trodde hon var stark nog att ta kritik.

På senare tid har det konstnärliga intresset fått ta plats igen. Efter doktorsexamen gjorde hon en kortfilm för Stockholms universitet, om hur aerosoler och moln påverkar klimatet och hur forskare studerar detta.

Arbetade med IPCC:s sjätte rapport

När hon sedan skulle börja söka jobb inträffade en händelse som fick allt att stanna upp. Hon råkade ut för en allvarlig cykelolycka vid Slussen i Stockholm och slog sig illa. Frakturerna i ansiktet var komplicerade och det krävdes fyra operationer på totalt 22 timmar för att återställa ansiktet.

Medan hon återhämtade sig tog hon upp jobbsökandet igen. Så fick hon syn på annonsen från IPCC, som sökte en koordinator. Ansökningstiden hade gått ut fyra månader tidigare, men hon hade tur. Det visade sig att platsen fortfarande var ledig. Melissa Gomis sökte och fick jobbet.

Uppdraget var att samordna arbetet med klimatpanelens sjätte bedömningsrapport. Den skrevs av 234 forskare spridda över världen. Som koordinator fick hon bland annat hjälpa till med produktionen på olika sätt.

– Det var som en andra avhandling. Jag hatade och älskade det. Det var extremt givande, men vi arbetade väldigt mycket. Uppdraget är unikt och saknar motsvarighet inom forskning i det att gränssnittet mellan forskning och politik är så tydligt. Forskningen kommer så nära samhället det kan, och rapporterna får stort genomslag, säger Melissa Gomis.

Berördes av reaktionerna på IPCC-rapporten

När rapporterna väl har publicerats tar arbetet vid för politiker och andra.

– Efter många dagars arbete för att få FN-länderna att godkänna rapporten är man helt utmattad. När man sedan går ut från hotellet eller konferensrummet, och hör nyheterna och ser människors reaktioner på rapporten, är det otroligt känslosamt.

Kontraktet med IPCC tog slut i oktober 2022. Nu bor Melissa Gomis i Brest i Bretagne, där hennes franska pojkvän finns. De träffades på Stockholms universitet, där han doktorerade i oceanografi.

Hon säger att hon ibland saknar Sverige och kan tänka sig att flytta tillbaka. Efter en tuff början – främst för att det var svårt att hitta någonstans att bo – kom hon att gilla livet i Stockholm. Och hon har hunnit bli svensk medborgare.

Hjälper forskare att visualisera resultat

Pojkvännen tycker dock att det är för långt från vänner och familj och nu letar Melissa Gomis i stället efter jobb i Schweiz, samtidigt som hon frilansar som informationsdesigner och hjälper forskare att visualisera sina resultat. Och så skriver hon, om olyckan och om förlusten av identitet. Efter operationerna ser hennes ansikte annorlunda ut.

– Det är ett personligt projekt och jag får se vad det leder till. Jag skriver ur minnet.

Nästa gång klimatpanelen sätts ihop blir det i ett nytt land och med en ny stab. Melissa Gomis gillade arbetet med vetenskaplig samordning och skulle kunna tänka sig att fortsätta med ett liknande arbete som bidrar till en hållbar värld med mindre koldioxidutsläpp. Dörren till den akademiska världen är inte heller helt stängd.

– Kanske om jag hade en fast tjänst och om forskningen hade mer samhällskontakt. Men jag tror att chansen minskar allt eftersom tiden går. Jag tror också att det finns bättre forskare än jag därute och konkurrensen om jobben är hård, både i Schweiz och i Sverige, säger hon.