Jan-Ingvar Jönsson är rektor på Linköpings universitet sedan 2020.
Vägen till akademin

”Viktigt att rektor vet hur det är att forska”

2021-01-20

Linköpings universitets nya rektor Jan-Ingvar Jönsson har varit fascinerad av cellbiologi sedan tonåren. Han har forskat vid flera universitet, varit huvudsekreterare vid Vetenskapsrådet och har en bra grund för sin nya roll.

Ibland tar livet spännande vändningar. För några år sedan hade forskaren Jan-Ingvar Jönsson aldrig gissat att han skulle bli rektor för Linköpings universitet.

─ Nej, vem hade trott det? Det var verkligen inte planerat. Jag blev tillfrågad, nominerad, och sedan gick det av sig själv, säger Jan-Ingvar Jönsson som tillträdde som rektor i juli 2020.

Hittills har uppdraget bara varit positivt, även om det förstås hade varit ännu roligare om studenterna hade kunnat vara på plats på campusen.

─ Jag hade en bild av att jag skulle vara ute och möta studenter och medarbetare mycket, men det har ju inte gått, säger Jan-Ingvar Jönsson.

Förväntningar på att synas som rektor

Han blev till en början överrumplad av hur många beslut vid ett lärosäte som går genom rektor, att rektor har så stort inflytande. Han blev också förvånad över att han förväntades synas i så många sammanhang.

─ Jag tycker att det är kul att jobba i team, men när det är något officiellt så är det alltid rektor som syns, vid presskonferenser och liknande.

Även om rollen är ny är Linköpings universitet hemmaplan sedan länge. Jan-Ingvar Jönsson är professor i medicinsk cellbiologi och har forskat där sedan 2003. Det senaste decenniet har han lett en forskargrupp som ägnar sig åt leukemi.

─ Vi forskar på resistensutveckling hos leukemipatienter – på varför vissa patienter svarar på cytostatikabehandling och andra inte.

Handleder sin forskargrupp

Han tänker hålla igång med forskningen ett tag till och träffar sin forskargrupp varannan vecka.

─ Gruppen klarar sig bättre och bättre utan mig, men det är klart att jag med trettio års erfarenhet kan och vill hjälpa till med handledning. På sikt måste jag nog lämna över ansvaret. Att vara rektor är mer än ett heltidsuppdrag.

Sveriges Unga Akademi skrev nyligen i en debattartikel i Curie att det är viktigt att rektor är akademiskt framstående. Jan-Ingvar Jönsson håller med.

─ Det är viktigt för förtroendet inom organisationen att rektor vet hur det är att forska, även om han eller hon inte hinner forska under rektorsuppdraget. I rollen som rektor handlar det om att vara lyhörd, transparent och kunna skapa dialog.

Mamma uppskattade kunskap

Jan-Ingvar Jönsson blev tidigt i livet uppmuntrad att lära sig saker. Han föddes 1961 och växte upp i Malmö med sin mamma och två äldre bröder. Pappa var FN-diplomat, men dog redan när Jan-Ingvar var ett år. Mamma blev med tiden redovisningschef på Posten.

─ Hon förmedlade att det är viktigt att känna till fakta. Att bästa sättet att inte bli förd bakom ljuset är att själv ha kunskap. Hon sa ofta att vi skulle utbilda oss och satsa på något spännande.

Själv var han ordningsam, ambitiös och vetgirig. I mellanstadiet slukade han faktaböcker som uppslagsboken ”När var hur”.

─ Jag var kanske lite nördig, men höll också på med mycket annat. Jag hade gott om kompisar, spelade fotboll och var både introvert och extrovert.

Ett av intressena var att spela piano och under en period fick han undervisning av en jazzpianist vilket passade bra.

─ Jag gillade att improvisera och lattja vid pianot och i övre tonåren spelade jag i ett jazzband. Jag övervägde faktiskt en karriär som jazzpianist, men det är en svår bransch att slå sig fram i. Man måste verkligen satsa och jag hade så många andra intressen.

Naturvetenskapen lockade mest

Några av intressena var fysik, kemi och biologi, och till gymnasiet blev det naturvetenskaplig linje.

─ Jag tyckte att det var hur spännande som helst med DNA och genetik. Min bror pluggade i Lund och när jag gick in på Akademibokhandeln där hittade jag studentlitteratur om genetik. Jag kände bara: ”Å, det här vill jag läsa!”.

Några böcker följde med hem och Jan-Ingvar Jönsson bestämde sig då – i tvåan på gymnasiet – för att bli forskare inom genetik. Cancerforskning lockade också. Han brukade gå till Stadsbiblioteket och läsa Läkartidningen under gymnasietiden och minns särskilt en välskriven artikel om hur cancer uppkommer.

─ Det stod att virus ligger bakom all cancer och jag tyckte att det lät lite skumt, blev väldigt intresserad och ville veta mer. Numera vet man ju att majoriteten av all cancer inte orsakas av virus, men att vissa sorter gör det.

Lund och sedan Max Planck

Efter gymnasiet läste han biologi vid Lunds universitet och när hans kandidatexamen var klar fick han möjlighet att läsa en termin utomlands.

─ Jag var intresserad av immunsystemet och visste att Max Planck-institutet i Freiburg i Tyskland hade väldigt bra forskare, bland andra nobelpristagaren Georges Köhler. Jag fick komma dit och skriva vad som idag skulle kallas en magisteruppsats.

Mot slutet av terminen blev han inkallad till direktörens rum, för ett möte med honom och Köhler.

─ De var så imponerade av vad jag hade åstadkommit att de undrade om jag ville stanna kvar i Freiburg som doktorand. Jag började nästan skratta, för jag trodde knappt att det var sant, men självklart tackade jag ja.

Rent formellt blev Jan-Ingvar Jönsson registrerad vid Lunds universitet som doktorand och fick därmed en svensk doktorsexamen, men hela arbetet skedde vid Max Planck-institutet. Sammanlagt blev det fem bra år i Freiburg. Han träffade sin fru och forskningen gick utmärkt. I slutet av doktorandtiden lyckades han knäcka en svår nöt.

─ Det fanns två teorier om vad ett visst protein på cellytan har för funktion. Jag lyckades visa att en av teorierna stämde, den andra inte. Jag fick mycket beröm och kände mig väldigt stolt. Det var härligt att få uppleva som ung forskare!

Lymfocyter och friluftsliv i Toronto

Med tiden blev han allt mer intresserad av hur lymfocyter – en sorts vita blodkroppar – bildas. Han ville resa ut på en post dok, besökte några universitet med stark forskning om lymfocyter och fastnade för University of Toronto i Kanada.

─ Toronto hade ett jättebra labb, väldigt trevlig forskningsmiljö och kunde erbjuda finansiering. Både jag och min fru som är forskningsingenjör blev väldigt förtjusta i Toronto och hon fick snabbt arbete. Hennes papper var faktiskt klara före mina.

Toronto visade sig vara en trevlig stad att bo i och paret blev kvar i fyra år.

─ Där fanns massor av restauranger, musikklubbar och det är nära till andra storstäder som New York och Chicago. Man är också nära vildmarken och ett fantastiskt friluftsliv. Vi tältade och paddlade kanot, hade inga barn än och var väldigt fria. En jättekul tid!

Fick frihet och ansvar

I labbet i Toronto fanns ett tjugotal personer och Jan-Ingvar Jönsson blev informell ledare för några av dem.

─ Det gav mig inblick i vad det innebär att ha en egen forskargrupp och professorn gav mig stor frihet att följa mina egna idéer. När jag sedan började forska vid Uppsala universitet fortsatte jag med projekt som jag startat i Toronto.

Paret flyttade alltså till Uppsala efter Toronto, eftersom de bedömde att Sverige var det bästa landet att bo i när det var dags att bilda familj. Efter några år flyttade familjen vidare till Lund och Jan-Ingvar Jönsson var därmed tillbaka där hans akademiska resa hade börjat, vid Lunds universitet. Där hade han kunnat bli kvar väldigt länge, om det inte var för att medicinska fakulteten i Lund gick med stort underskott.

─ Jag skulle få stanna kvar om jag tog väldigt mycket undervisning och blev studierektor. Visserligen älskar jag att undervisa, men jag skulle ju få mindre tid att forska. Då valde jag istället att tacka ja till ett bra erbjudande från Linköpings universitet.

Huvudsekreterare vid Vetenskapsrådet

År 2013 blev Jan-Ingvar Jönsson vald till Linköping universitets representant i ämnesrådet för medicin och hälsa vid Vetenskapsrådet. Tre år senare utökades hans engagemang vid Vetenskapsrådet, då han blev vetenskaplig huvudsekreterare med ansvar för medicinsk och klinisk forskning, en roll som innebär att man syns en del i offentligheten.

─ Jag var sakkunnig och i vissa ärenden talesperson för Vetenskapsrådet, bland annat vid besök på medicinska institutioner runt om i landet.

En mindre trevlig arbetsuppgift var Macchiarini-affären. Den fick han på sitt bord eftersom Macchiarini fått finansiering från Vetenskapsrådet. Som rektor är Jan-Ingvar Jönsson angelägen om att ha en levande diskussion om forskningsetiska frågor.

─ Vid Linköpings universitet finns inga större problem med forskningsetiken, men det är ändå viktigt att främja god forskningssed. Forskare verkar ju under stress och konkurrens och kan frestas att tänja på gränserna.

Vet vad som fungerar

Tiden på Vetenskapsrådet gav bland annat god kunskap om forskningssystemen i Sverige och EU.

─ Jag fick också inblick i hur man kan få organisationer att samlas kring strategier, trots att forskare ofta är individualister som konkurrerar.

Han har nu bjudit in alla medarbetare vid Linköpings universitet till en diskussion om lärosätets framtida inriktning.

─ Jag vill visserligen att forskarna ska få välja vad de vill beforska, men tror att vi måste prioritera några områden där vi samlar extra resurser och blir riktigt vassa. Vi behöver skapa kreativa miljöer för att kunna locka unga, duktiga forskare.

Jan-Ingvar Jönsson är tacksam för att han arbetat vid flera olika universitet under karriären.

─ Jag har insikt i sådant som hur olika organisationer fungerar, vad som är viktigt för att bli framgångsrik inom forskning, och vad som är nytänkande inom pedagogik och undervisning. Jag har också ett väldigt brett kontaktnät. Det är bra att ha som rektor.

4
Text: Eva Annell
Foto: Charlotte Perhammar

1 kommentar

Tack för din kommentar. Den kan komma att modereras innan den publiceras.

  • Universitetslektor som gillar utbildning

    Skulle gärna också önska att universitetens rektorer generellt uttryckte ännu oftare och mer tydligt att det är ”Viktigt att rektor vet hur det är att undervisa”...

    2021.01.21

Ta del av information om behandlingen av dina personuppgifter