Författaren Magnus Linton hjälpte forskarna i Uppsala att bryta sig ur det akademiska språket. De har fortsatt att arbeta med språket vid internat och veckoseminarier.

Språkhjälp gav forskare mer pengar

2020-03-02

En författare hjälpte forskare och doktorander vid institutionen för idé- och lärdomshistoria i Uppsala att utveckla sitt språk. Det resulterade inte bara i bättre texter – utan även i fler beviljade ansökningar. 2019 blev institutionens bästa år någonsin vad gäller forskningsbidrag.

Medicinhistorikern Ylva Söderfeldt hade en, som hon själv tyckte, bra forskningsidé om hur patientföreningar växt fram under 1900-talet.

Hon sökte envist forskningsmedel från olika håll under flera års tid – men fick inte napp någonstans. Men så i år fick hon plötsligt pengar från både Vetenskapsrådet och Riksbankens Jubileumsfond.

Ylva Söderfeldt är en av forskarna vid institutionen för idé- och lärdomshistoria där man under hösten 2017 anställde författaren Magnus Linton för att få hjälp med att utveckla skrivandet.

Fick upp ögonen för läsaren

Ylva Söderfeldt menar att språkdiskussionerna hjälpte henne att formulera sin forskningsidé tydligare – något som verkar ha nått fram till finansiärerna.

– Jag fick upp ögonen för att ha fokus på en läsare och en publik. Det kan låta självklart men det är lätt att man bara fokuserar på sitt eget material och sin egen process.

Hon konstaterar att ansökningar är en speciell typ av text där man talar till en publik utanför det egna ämnesområdet, och där det handlar om att få fram sitt budskap på kort tid. Det måste flyta på.

– Det gäller att få med läsaren i en problemställning som kanske är självklar för en medicinhistoriker, men inte för en allmänhistoriker. Och att hålla språket på en tillgänglig nivå istället för att grotta ner sig i interna uttryck.

Haft stora framgångar

Prefekt Frans Lundgren konstaterar att institutionen haft stora framgångar när det gäller beviljade medel de senaste åren. Särskilt under 2019 då de fick tio forskningsbidrag – ingen annat år har man kommit i närheten av det. Han är övertygad om att språksatsningen med Magnus Linton har bidragit.

– Jag hävdar att det här med att skriva ansökningar är något man måste bli bättre på rent språkligt. Det gäller inte bara att ha bra idéer och att känna till mycket om pågående forskning, utan också att kunna artikulera och intressera andra för dessa idéer. Och språket är det redskap som står till buds, säger Frans Lundgren.

Han menar att instrumentellt skrivande blir allt vanligare i akademiska sammanhang, där man ska leverera en mallad produkt som ska accepteras av tidskriftsredaktioner. Det riskerar att ställa sig i vägen för kvalitet.

– Man behöver gå utanför mallen, höja blicken och finna ord för att tala om det man gör på ett sätt som fångar intresse och väcker engagemang.

Efter terminen med Magnus Linton har man fortsatt arbeta med språket, bland annat genom att ordna internat ett par gånger per år där ansökningar diskuteras. Dessutom tas ofta frågor om stil och ordval upp under ordinarie veckoseminarier.

– Det här är något man måste jobba med kontinuerligt och långsiktigt, inget går av sig själv, konstaterar han.

Lyckosam med sin ansökan

Även medicinhistorikern Annelie Drakman har varit lyckosam med sin ansökan. Hon har nu fått medel från Riksbankens Jubileumsfond för att forska om ett projekt med titeln Vetenskapens glädje – positiva känslors funktion i självbiografier av nobelpristagare i fysik.

Språksamtalen hjälpte henne att formulera sin ansökan på ett sätt som hon kanske inte skulle gjort innan.

– Jag försökte tänka att det är en person som är mottagare, och att det jag gör spelar roll. En ansökan kan lätt bli en beskrivning, men det handlar om att visa att här finns ett rejält problem som behöver lösas och att jag kan bidra till det.

Under hösten med Magnus Linton höll Annelie Drakman på med det allra sista på sin avhandling och gick till honom med språkfrågor.

– Han hjälpte mig att bryta mig ur det akademiska språket. Han sa ”kan du inte bara förklara vad du menar”. Jag blev lite mindre försiktig och mer drastisk, vågade påstå mer. Det var frigörande.

Hon menar att det är lätt som doktorand att snärja in sig och tro att man måste förändra sitt sätt att tänka för att det ska passa in i akademin. Men hon insåg att det är rätt ofarligt att uttrycka sig lite radikalt och provocerande i en text.

– Det är bättre att folk blir förbannande, då kommer de att formulera ett motargument och vi får igång en diskussion.

Nu vågar hon säga vad hon menar

Det ledde bland annat till att hon ändrade sitt sätt att uttrycka sig om ämnet i det nya forskningsprojektet.

– Nu vågar jag säga att det handlar om glädje. Innan dess sa jag ”positiva effekter”, lindade in och akademiserade.

Annelie Drakman påminner om att institutionen haft en föregångare när det gäller språkglädje. Den bortgångna idéhistorikern Karin Johannisson var en forskare som alltid ivrade för det goda skrivandet.

– Hon var en fantastisk stilist. Varken hon eller Magnus hade så mycket tålamod med dravel, som att man staplar abstraktioner på varandra och har fyra bisatser i samma mening. Det handlar om att nå fram till folk, jag försöker tänka att jag pratar med en annan människa.

49
Text: Helena Östlund

Ta del av information om behandlingen av dina personuppgifter