Stofilt skrivande hämmar nya tankar

Min far var historiker och vigde sitt yrkesliv åt Uppsala universitet. Han älskade att skriva. En massa essäer och recensioner inom sitt expertområde. Och i regel skrev han nog bra, åtminstone de första decennierna. Sedan, när jag blivit vuxen och akademiker liksom han, brukade han ofta be mig kasta ett öga på sina alster. Jag brukade skruva på mig och säga att vad bra du skriver pappa, och då blev han glad och såg till att det blev publicerat. Problemet var att jag ofta inte tyckte att det var särskilt bra. Det var rörigt och lite pompöst skrivet på ett sätt som jag sedan upptäckt gäller inte bara min kära gamla far.

Jag brukade skruva på mig och säga att vad bra du skriver pappa, och då blev han glad och såg till att det blev publicerat.

Såhär är det ju: ibland när man läser en uppburen äldre akademikers alster känns det efter ett tag som att sitta på en formell middag och lyssna på en pompös professor emeritus som fått lite för mycket punsch innanför västen. Samma egocentrering och brist på röd tråd. Orden maler på, unkna åsikter pluttrar fram som slappa fisar och tankespåret går i såna meandrar att huvudfåran är svår att se eller rentav gått förlorad. Det kan finnas stor lärdom i texten men defekterna i upplägget och själva pompositeten gör att man slutar läsa.

Vi kan dela upp det stofila skrivandets kännetecken i tre områden.

Det stofila språket

Det här är den minsta defekten. Ett ålderdomligt ordval kan ibland till och med vara charmigt, och kommatering som den lärdes ut på fyrtiotalet gör ju inte texten obegriplig, bara lite stolpig. Men orden tenderar att bli för många. Det kan bli en trög flod av inalles, namnkunnig och knäsatta. Och ibland begriper man helt enkelt inte orden, för man var inte med när de var i allmänt bruk (vad betyder ”knäsatta”?).

Den stofila dispositionen

Den stofila skribenten tenderar att tappa tråden. Staplade bisatser och halvintressanta sidoberättelser får läsaren att otåligt utbrista: kom till saken! Ibland visar det sig sedan att det just inte fanns någon sak att komma till. Det var visst vägen som var mödan värd, bara det att den inte var det. Dessutom finns det en irriterande tendens till ologisk sortering: äpplen blandas med päronmarmelad och i listorna rörs grupper och undergrupper ihop med varandra. Eller så är själva kapitlen indelade enligt esoteriska principer.

Det stofila kynnet

Det värsta med fullt utblommad stofilism är självbelåtenheten. Jag vet bäst och allt jag säger är intressant och roligt. Skribenten kommer med oombedda åsikter, skryter med celebra bekantskaper och tror att allt som kommer ur hans penna är relevant för alla. Med besk ironi raljeras över ”moderna framsteg”, sura rönnbär och framför allt yngre kvinnliga kollegors idéer.

Stofilt skrivande bedrivs huvudsakligen av äldre män, men det finns undantag. En del lillgamla ungherrar kan skriva likartat, kanske för att ställa sig in hos professorn, och en del trevliga gamla farbröder skriver helt enkelt som trevliga gamla farbröder som har något att berätta. Det finns till och med tanter som skriver stofilt, men det är av någon anledning ovanligt.

Det värsta med fullt utblommad stofilism är självbelåtenheten. Jag vet bäst och allt jag säger är intressant och roligt.

Och hur blev det såhär då? Är det bara den höga åldern? Nej, inte bara, den kan på sin höjd förklara språket och rörigheten. Och de är inte onda människor – åtminstone inte min far, han var en hedersknyffel! Nej, åsiktsinkontinensen och självtillräckligheten kommer sig nog av många års umgänge med rövslickare. Och så har skribenten inte haft barn som varit hyggliga nog att förklara att här har du fel pappa eller att det där kanske inte ens var särskilt intressant.

Det är strängt taget mitt fel.

Det stofila skrivandet är ett problem. Det eldar på fördomar, skapar främlingsskap mellan människor inom och utanför universitetsvärlden och fungerar i värsta fall som en propp mot spridandet av nya tankar. Och när gubbarna faller ifrån har deras gamla doktorander lärt sig att skriva stofilt själva.