Även ansökningar behöver en story

Vetenskap handlar inte bara om att forska. En annan central aspekt av forskningen, som kanske inte diskuteras så mycket, är att skriva texter.

Jag tror att man borde vara tydligare med detta. Yngre blivande forskare behöver få klart för sig att det som avgör deras karriärmöjligheter efter doktorsexamen är om de är bra på att skriva – oändliga mängder anslagsäskanden samt stora mängder vetenskapliga artiklar.

För att disputera behöver man kanske inte vara så bra på detta, eftersom handledare på svenska universitet i praktiken ofta har ett stort ansvar för att en avhandling blir skriven, om doktoranden tagits i båten. Men i den fortsatta forskarkarriären spelar förmågan att skriva akademiska texter en avgörande roll.

...det som avgör deras karriärmöjligheter efter doktorsexamen är om de är bra på att skriva...

Ansökningar om forskningsmedel skrivs ofta på ett rituellt sätt. Något man lär sig tidigt är att begränsa sig. Antalet tecken inklusive mellanslag är strikt reglerat. En typisk forskningsansökan beskriver projekt som planeras, men som i själva verket redan åtminstone delvis genomförts. Skrivsättet är formalistiskt och försiktigt, även om man egentligen vill välta etablerade koncept, och på allvar utmana dogmer.

Det gäller även pek. Pek är termen som många använder för vetenskapliga publikationer. Begreppet lär härstamma från pekoral, från början i nedsättande mening men har kommit att användas i neutral betydelse. Notabelt är att ordet pek enligt uppgift användes av fångar som benämning på meddelanden som skickades mellan de intagna.

Pek skrivs strukturerat, med ett kort och koncist abstract som sammanfattning, sedan introduktion, metod, resultat och diskussion. Skrivsättet är torrt och torftigt, några stilistiska extravaganser får sällan utrymme. En svensk forskargrupp roade sig med att smyga in citat av Bob Dylan i sina pek, men detta hör nog till undantagen.

Skrivsättet är formalistiskt och försiktigt, även om man egentligen vill välta etablerade koncept, och på allvar utmana dogmer.

Pekens författarlistor har ökat kolossalt i längd. Listor som förr kunde omfatta ungefär ett fotbollslag, vilket då ansågs digert, kan idag rymma en hel fotbollsklubb (om man räknar in de konsortier som står med). Detta gör prosan än mer opersonlig eftersom allt fler behöver visas hänsyn.

En likhet mellan pek, forskningsansökningar och skönlitteratur eller sakprosa är dock behovet av en story, en röd tråd. I pek går man ofta rakt på pudelns kärna, och berättar direkt vad man har hittat som är ”huvudpersonen”. Någon pusseldeckare är det inte frågan om, där den oväntade sanningen avslöjas på slutet. Det är inte heller något i stil med Strindbergs pjäs Gustav Vasa, där huvudpersonen uppträder först i tredje akten. Även bidragsansökningar behöver en story, en historia som kan fånga granskarnas intresse.

Om man ägnar sig åt innovation, som akademiker, bör man minnas att sådant inte belönas speciellt mycket i bidragssammanhang. Patentansökningarna skrivs i det stora hela av rena patentspecialister. Det kan även bli fallet när det gäller vanliga pek. Kanske AI kommer att ha mer än ett finger med i spelet!

I pek går man ofta rakt på pudelns kärna, och berättar direkt vad man har hittat...

Svenskar är bland de allra bästa på engelska som andraspråk i världen. Ändå är svenskar nästan alltid sämre än de själva tror, på engelska. Den som tvivlar kan, som någon föreslog, dra ut en kökslåda och säga vad allt man där finner heter på engelska. Det engelska språket är ett visst hinder i forskningen för människor som inte har engelska som modersmål. I översiktsartiklar, ledartexter och kommentarer tillåts mer utvikningar, och stilistisk elegans, och här har engelsktalande förstås en fördel.

Förr i världen användes latin i lärda sammanhang, Det finns forskare som argumenterar för att detta utdöda språk borde återkomma i peken – men det lär vi få vänta länge på! Engelskan lär bestå som vetenskapligt huvudspråk under långliga tider.

Är det då någon skillnad på att skriva vetenskaplig prosa och poesi, med versmått, som sonetter? Inte så stor som man skulle kunna tro, vill jag påstå, som ägnat mig åt båda formerna av skrivande. De kräver båda att man väger orden väldigt noga.

Rim och rytm tillkommer och detta är förstås en skillnad. Å andra sidan finns en likhet i den strikt begränsade mängden tecken som får användas. Liksom poeten som skriver sonetter förväntar sig inte heller forskaren att bli läst av fler än de närmast sörjande. Modern, språkmaterialistisk poesi utan rytm och rim har däremot föga med vetenskaplig text att göra.

En skicklig skönlitterär författare av romaner eller sonetter kan ofta bli duktig på att skriva pek, om han eller hon lär sig vetenskap. Även forskare kan öva upp sin förmåga att skriva. Det kanske inte resulterar i sonetter, men att dagligen sätta av tid för skrivande kan ändå löna sig på sikt.

Läs också i Curie:

Så gör jag för att fånga granskarens intresse (Curie)

Varför är det så svårt att skriva akademiska texter? (Curie)

Språkhjälp gav forskare mer pengar (Curie)