Vad hände i akademin efter metoo?

English 2020-01-22

Metoo blev en ögonöppnare för många och starten på flera satsningar mot sexuella trakasserier inom akademin. Lisa Salmonsson, som ledde #akademiuppropet, tror att det har blivit lättare att prata om övergrepp inom universitetsvärlden, men ser samtidigt en trötthet.
− Det är inte det där vrålet längre, säger hon.

Hösten 2017 kom uppropen från yrkesgrupp efter yrkesgrupp. Skådespelarna var först ut med #tystnadtagning. Snart kom juristernas #medvilkenrätt och politikernas #imaktenskorridorer. Lisa Salmonsson, forskare i sociologi vid Örebro universitet, bara väntade på att det skulle explodera inom akademin.

– Sedan tänkte jag att det kanske var jag som skulle göra det. Jag har fast tjänst och en bra arbetsmiljö. Jag behövde inte vara rädd för att bli av med jobbet eller få besvär på min arbetsplats, säger hon.

9 000 medlemmar på två veckor

På bara några veckor samlade #akademiuppropet 2 400 underskrifter. Efter två veckor hade de 9 000 medlemmar på Facebook och det strömmade in berättelser. Vittnesmålen kom från olika delar av landet, från olika ämnen och fakulteter.

− Det handlade om allt från sexistiska kommentarer och osynliggörande av kvinnor till rena övergrepp. Det fanns fall där kvinnan som hade utsatts fick sluta medan gärningsmannen var kvar på lärosätet, säger Lisa Salmonsson.

Så vad har egentligen hänt sedan hösten 2017?

− Det känns så himla länge sedan. Bra dagar tänker jag att det har hänt mycket. Andra dagar tänker jag att det inte har hänt så mycket alls. Kulturen inom akademin är densamma.

Statushierarkin orsak till trakasserier

Efter metoo-hösten 2017 tog Universitets- och högskolerådet, UHR, fram rapporten Universitets och högskolors arbete mot sexuella trakasserier på uppdrag av regeringen. Den pekar ut statushierarkin inom akademin som en viktig orsak till att sexuella trakasserier inträffar och tillåts fortsätta. Utsattheten ökar också på grund av  osäkra anställningsvillkor och olika makt- och beroendeförhållandena inom akademin.

Efter metoo har flera universitet påbörjat ett arbete för att synliggöra maktförhållandena mellan till exempel studenter och lärare eller doktorander och handledare. Göteborgs universitet ska till exempel göra en översyn av forskarhandledarutbildningarna och Karolinska institutet, KI, har tagit fram nya riktlinjer för att tydliggöra läraruppdraget.

Rapporten från UHR visar att många lärosäten har vidtagit någon form av åtgärd efter metoo. Många har till exempel förbättrat informationen om sexuella trakasserier och vissa har infört eller utvecklat sina visselblåsarfunktioner för att göra det lättare att anmäla anonymt. Flera universitet har också startat utredningar för att få en bättre bild av hur utsattheten ser ut på det egna lärosätet.

Ett sådant exempel är projektet Tellus vid Lunds universitet. Inom projektet har forskare vid universitetet genomfört intervjuer och fokusgruppsdiskussioner med studenter och anställda. Hösten 2019 genomfördes också en enkätstudie som ska ligga till grund för ett kommande förändringsarbete.

Stort engagemang för nytt samarbete

Den mest omfattande insatsen efter metoo är samarbetsprogrammet mot sexuella trakasserier och genusbaserad utsatthet som initierades av rektorerna på KI, KTH och Malmö universitet. Nu har alla lärosäten i Sverige bjudits in att vara med och engagemanget är stort, enligt Annika Vänje som är forskningsledare vid KI.

Att det var just rektorerna vid lärosätena som tog initiativet är viktigt, tror hon.

− Jag tycker att det är bra. Det måste komma uppifrån. Om det ska hända någonting är det en förutsättning att ledningen tror på förändring.

Avstampet för programmet togs sommaren 2019 då deltagare från olika universitet möttes för en dialogdag i samarbete med SUHF.

− Det var mycket diskussioner och det märktes att det finns en stark vilja att sätta igång konkret arbete på lärosätena, säger Annika Vänje.

Hon är anställd som forskningsledare för samarbetsprogrammet i två år, men själva programmet har inget slutdatum utan det är en verksamhet som nu byggs upp.

− Det är ett långsiktigt arbete. Tanken är att det ska löpa på tills vidare.

Dialogdagar och enkätstudie

I januari hålls, som en del av programmet, regionala dialogdagar i Stockholm, Göteborg och Malmö. Syftet är att skapa en plattform för nätverkande som kan leda till nya forskningssamarbeten och utvecklingsprojekt.

Samarbetsprogrammet har också tagit initiativ till en enkätstudie om förekomsten av sexuella trakasserier inom akademin och hur fallen hanteras. Studien genomförs av Nationella sekretariatet för genusforskning som våren 2020 kommer att skicka ut en enkät till universitetspersonal och studenter.

− Att sexuella trakasserier förekommer vet vi men inte i vilken utsträckning och vilka former det tar. Skiljer det sig till exempel mellan olika vetenskapliga områden? Och vilka åtgärder tas när ett fall uppdagas? Händer det någonting? Det är frågor vi hoppas få svar på, säger Annika Vänje.

Hon hoppas också att studien ska ge en tydligare bild av förövarna.

− Vi behöver veta mer om vilka de är, i vilka miljöer deras beteende föds och hur det i så stor utsträckning kan accepteras.

Internationell forskning visar att det är effektivt att ha ett åskådarperspektiv i förändringsarbetet. Det handlar om program som vänder sig till alla de som finns runt omkring gärningsmannen och den som utsätts, och syftar till att få fler att ingripa mot sexuella trakasserier. I ett amerikanskt forskningsprojekt utvärderades ett sådant program vid campus i USA och forskarna såg långsiktiga positiva effekter[1].

Involvera alla som berörs

Annika Vänje tror att en nyckel till att komma vidare och nå verklig förändring i arbetet mot sexuella trakasserier är att involvera alla som berörs.

− Det är viktigt att ledningen är med, men engagemanget får inte bara komma ovanifrån. De som berörs, vi som jobbar och studerar vid lärosätena, måste känna att vi äger frågan. Annars blir det ingen hållbar förändring.

Hon hoppas att samarbetsprogrammet ska bli en samlande punkt och en kunskapsnod för arbetet mot sexuella trakasserier inom universitetsvärlden i Sverige. En ny hemsida håller på att byggas upp.

Man kan tycka att det är överraskande att just KTH och KI, ett tekniskt och ett medicinskt universitet, på det här sättet går i bräschen för arbetet mot sexuella trakasserier inom akademin.

− Jag vet inte vad det beror på. Det finns ett stort engagemang för jämställdhetsfrågor inom ledningen hos både KI och KTH. Det kan också hänga ihop med att det finns mer resurser här, jämfört med inom humaniora.

Börjat mattas av

Även om engagemanget inom samarbetsprogrammet är stort upplever hon att trycket kring frågor som rör sexuella trakasserier generellt har börjat mattas av inom akademin.

− Jag tror att medvetenheten har ökat på ledningsnivå, men det är inte en levande fråga på universiteten längre, inte som under metoo.

Lisa Salmonsson säger samma sak:

− Det är inte det där vrålet längre. Det finns en trötthet. Frågorna är tillbaka hos skyddsombud och jämställdhetsansvariga, som jobbade med dem redan innan metoo.

Hon beskriver det som att frågor som rör sexuella trakasserier hela tiden behöver tryckas uppåt både upp till universitetsledningen och upp till politikerna.

Naturlig del i forskningspolitiken

Sedan i somras sitter Lisa Salmonsson i forskningsberedningen. Där kommer hon att använda sin plats för att försöka låsa fast frågan på den forskningspolitiska agendan.

− Att jag är med i forskningsberedningen tolkar jag som att forskningsministern vill ha med den här frågan som en naturlig del i forskningspolitiken.

Hon tycker att det svåraste med att leda #akademiuppropet var att det inte fanns möjlighet att följa upp och stötta dem som kom in med vittnesmål. Uppropets Facebookgrupp stängdes efter metoo, men det händer fortfarande att hon får ta emot berättelser från forskare och studenter som har utsatts för sexuella trakasserier.

− Det visar att någonting i lärosätenas rutiner kring de här ärendena inte riktigt fungerar.

Hon upplever till exempel att många inte känner tillräckligt förtroende för sina chefer. Det skulle kunna hänga ihop med hur chefer tillsätts inom akademin. Ofta har forskare chefsrollen som en del av sin tjänst och kollegialiteten kan bli ett problem, tror hon, men tillägger att systemet också har många fördelar.

− Det finns många bra ledare inom akademin men de är oftast inte chefsutbildade. Dessutom är det inte så hög status att vara chef. Det skulle kunna leda till att vissa gör det på en höft.

Pekade inte ut enskilda gärningsmän

Till skillnad från vissa andra metoo-upprop pekade #akademiuppropet inte ut enskilda gärningsmän.

− Om allt fokus hamnat på vissa män hade de enkelt kunnat göras till syndabockar. Det är inte så att man kan plocka bort några snuskhumrar och så är problemet löst, säger Lisa Salmonsson.

Samtidigt hade det troligen blivit mer skandal om högt uppsatta professorer hade hängts ut, tror hon.

− Det finns säker de som tycker att vårt upprop blev för lamt, fast på sikt tror jag att det strukturella greppet har bidragit till att vi har behållit vår integritet och till att vi blev en röst som det lyssnades på.

 

[1] Coker, A.L., Bush, H.M., Fisher, B.S., Swan, S.C., Williams, C.M., Clear, E.R. & DeGue, S. 2016. Multi-College Bystander Intervention Evaluation for Violence Prevention. American Journal of Preventive Medicine, 50: 295–302.

51
Text: Charlie Olofsson

Ta del av information om behandlingen av dina personuppgifter