En akademisk karriär är bara ett av många möjliga karriärval efter disputationen. Det man lär sig under en forskarutbildning kan tillämpas inom många olika yrken. I USA har företagsledare ofta en bakgrund inom humaniora.

Vart tar doktorerna vägen?

English 2017-10-23

Allt fler disputerar i Sverige. Sedan 90-talet har antalet disputationer i Sverige fördubblats. Samtidigt har möjligheten att fortsätta forska inom akademin inte ökat i samma utsträckning. Curie har undersökt vilket värde doktorstiteln har och hur karriärmöjligheterna efter disputationen ser ut på arbetsmarknaden.

Att ha en forskarexamen blir allt vanligare. År 2016 hade nästan 1,3 procent av svenska befolkningen i åldern 25-64 år en doktorsexamen. Det motsvarar närmare 64 000 personer, vilket är mer än en fördubbling jämfört med i början av 1990-talet.

En undersökning från Högskoleverket (som gjordes 2012) visar att av dem som disputerade 2007 jobbar ungefär hälften i statlig förvaltning eller statligt ägda företag. En fjärdedel arbetade i den privata sektorn och lite mer än var femte inom landsting eller kommuner. En ny rapport förväntas vara klar i slutet av året.

Plocka sönder ett problem

Martin Wikström, forskningspolitisk expert vid Kungliga Ingenjörsvetenskapsakademin (IVA), har själv disputerat inom neurobiologi vid Karolinska institutet 1999 och har länge varit intresserad av forskningspolitik. Till en början fortsatte han forskarkarriären, bland annat som postdoktor i Bristol (England) och därefter som forskare och gruppledare vid Karolinska institutet. Men så småningom tog det forskningspolitiska intresset över.

Han insåg då att det var dags att byta karriär. Sedan 2007 har han jobbat som vetenskapsattaché i Washington DC, varit ansvarig för forsknings- och utbildningspolitik vid fackförbundet Naturvetarna samt varit temaledare för forskningspolitik och life science vid myndigheten Tillväxtanalys. Sedan 2015 är han verksam vid Ingenjörsvetenskapsakademien.

– Under en forskarutbildning lär man sig att tänka på allvar, att plocka sönder ett problem och att analysera. Den förmågan är värdefull på väldigt många olika ställen även utanför akademin, påpekar han.

Inom livsvetenskaperna är det närmast en nödvändighet att ha en doktorstitel om man vill jobba med forskning och utveckling, och kanske också för andra ledande positioner, menar han.

Utbildning alltid av värde

Marita Teräs, arbetsmarknadsansvarig vid Naturvetarna, jobbar bland annat med karriärfrågor och vill gärna lyfta fram forskningens betydelse för arbetslivet.

– Forskningsresultat behövs utanför akademin, arbetslivet är beroende på det. Därför behövs det också personer som flyttar på sig och lämnar akademin.

Ungefär en fjärdedel av Naturvetarnas medlemmar har en forskarutbildning och finns inom olika yrken och branscher, både innanför och utanför akademin. I en undersökning från 2010/2011 svarade 87 procent av medlemmarna med forskarutbildning att deras utbildning varit viktig för deras första anställning efter examen.

– Utbildning är alltid av värde och aldrig av ondo.

Samtidigt är hon medveten om att det kan finnas en rädsla för att den sökande är överkvalificerad. Antingen för att den man anställer är mer kompetent än man själv eller för att det är ett andrahandsval – att den som söker tjänsten egentligen hade tänkt sig en akademisk karriär.

Därför rekommenderar hon att man noga inventerar sin egen kompetens. Både arbetsgivaren och den sökande bör fråga sig hur kompetensen kan vara till nytta för verksamheten, poängterar hon

Andra meriter

I den akademiska världen är de främsta meriterna de vetenskapliga publikationerna. En viktig del av processen att leta sig utanför akademin är att inse att det inte är på det sättet på arbetsmarknaden.

– Då är det istället andra meriter som är viktiga, det gäller att identifiera och lyfta fram dessa istället i sin CV och under intervjun, råder Marita Teräs.

Specialiseringen som en doktorsexamen för med sig innebär också att det kan ta längre tid att hitta ett jobb som stämmer överens med kompetensen.

För egen del skulle hon önska sig att det fanns fler disputerade miljövetare som ägnade sig åt forskning och utveckling, både inom den privata och offentliga sektorn.

– Som det är nu finns det en del disputerade inom miljö som arbetar med handläggning och tillsyn, till exempel på myndigheter. Men det behövs mer forskning och utveckling inom den sektorn också, man borde ta miljöfrågan på lika stort allvar som hälsofrågan, påpekar hon.

Många möjliga karriärval

I Naturvetarnas undersökning anger bara hälften av alla forskarutbildade att de skulle välja samma utbildning igen om de fick välja på nytt. Främsta anledningen är ett missnöje med karriärmöjligheterna (eller att man är intresserad av annat idag). Endast en tredjedel känner sig förberedda för arbetslivet.

Marita Teräs betonar att en akademisk karriär är ett karriärval bland många möjliga efter disputationen.

– Man ska inte tänka på en akademisk karriär som något finare. Det viktiga är att skapa sig en karriär som man själv trivs med.

Enligt Martin Wikström finns inställningen att en forskarutbildning så gott som alltid ska leda till en akademisk karriär fortfarande kvar bland en del på lärosätena. Samtidigt har han själv handlett studenter som varit tydliga med att de siktade på en karriär inom näringslivet efter disputationen.

– Jag ser inget problem med det, man kan göra olika saker efter forskarutbildningen. Det har hänt en hel del de senaste 10-15 åren, man börjar se lite annorlunda på karriären efter disputationen.

Martin Wikström beklagar också att det ofta är svårt att röra sig mellan akademin och  annan verksamhet. Han anser att det finns barriärer och en viss oförståelse för den andra sidan, som är ömsesidig.

Humanistisk dimension

Tankesmedjan Humtank har inte gjort någon kartläggning av arbetsmarknaden för disputerade humanister, men Magnus P. Ängsal, forskare i språkvetenskap vid Göteborgs universitet och medlem i Humtank, betonar organisationens grundläggande inställning.

– Varje samhällsfråga har en humanistisk dimension. I allt som händer omkring oss finns människor med, och därför borde vi utforska den mänskliga dimensionen mer. Humanister är ofta en outnyttjad resurs.

Han tar upp automatiseringen och digitala tjänster i vården som ett exempel.

– Visst kan man prata om effektivitet och ekonomiska vinster, men vilka följder får exempelvis automatiseringen för andra värden än de rent ekonomiska?

Då behövs det filosofer och språkvetare som kan kommunicera. Likaså kan religionsvetare och etnologer ge viktiga kunskapsbidrag när det gäller mötet med människor som kommer från andra länder, påpekar han.

I en nyligen publicerad rapport har tankesmedjan Humtank undersökt vilka kompetenser som efterfrågas av svenska företagsledare. De fem främsta är affärsmässighet, problemlösning, kreativitet, att kunna uttrycka sig väl i tal och skrift på svenska samt kritiskt tänkande. Alla dessa kompetenser, förutom affärsmässighet, är sådana som man lär sig under en forskarutbildning, oavsett ämne.

– Man ägnar sig åt tankeverksamhet och lär sig att formulera frågor som ska leda fram till ett intressant svar.

Andra aktiviteter kan leda till andra jobb

Sharon Rider, professor i filosofi vid Uppsala universitet, skrev för två år sedan rapporten Den lönsamma humanioran – Humanister på arbetsmarknaden i Sverige och USA. I den argumenterar hon för att det finns ett större behov av humaniora i Sverige än man förstår. Sveriges arbetsmarknad är enligt henne dålig på att ta tillvara på den kompetens som finns.

Hon menar att det finns två förutsättningar för att lyckas utanför akademin efter disputationen inom humaniora: att man har klarat av forskarutbildningen inom utsatt tid och att man har tillägnat sig annan arbetslivsrelaterad erfarenhet än just forskning.

– Det kan vara att man har suttit i någon nämnd, undervisat, eller skrivit och publicerat andra sorters texter än just vetenskapliga artiklar.

Hon berättar att inom humaniora har antalet doktorander faktiskt inte ökat utan snarare minskat de senaste 30 åren. Det beror på att humanistiska ämnen inte har tillgång till samma typ av stora externa bidrag som har blivit regel för finansiering av doktorander inom medicin eller teknik.

Sharon Rider menar att antalet doktorer egentligen bör stå i proportion till arbetsmarknadens växande behov, och att fler utrednings- eller förvaltningstjänster borde gå till disputerade humanister.

– En doktor i filosofi kan läsa in sig på låt oss säga Landstinget i Dalarna, dess ekonomiska och politiska förutsättningar på en månad eller två. Förmågan att reda ut komplicerade förhållanden är så pass utvecklad efter fyra års forskarutbildning att helt främmande material inte utgör någon stor utmaning, påpekar hon.

Likaså borde verksamheter som exempelvis museer och andra kulturinstitutioner ledas av relevanta specialister, det vill säga, disputerade forskare i exempelvis konst, musikologi, litteraturvetenskap.

– Arbetsmarknaden är stel och brister tyvärr i fantasi och öppenhet. Man tänker att en kommunikatör måste ha en examen i kommunikationsvetenskap, att VD:n måste vara en ekonom och så vidare.

Hon jämför med USA där många företagsledare har en bakgrund inom humaniora och generellt bättre bildning. Det beror i hög grad på att grundstudierna i USA ger en bra allmänbildning inom ett flertal ämnen. Det är oftast först under de sista åren som man specialiserar sig, till skillnad mot i Sverige där man väljer inriktning redan i gymnasiet.

Bildning ett måste

Tyskland beskrivs i Sverige oftast som ett bildningsland med högre allmänbildning. Katarina Löbel håller med om att bildning värdesätts och att en hög kompetens är central för karriären, även inom näringslivet. Hon har själv disputerat i bildningsvetenskap och är numera verksam vid AQAS, en agentur för kvalitetssäkring inom den högre utbildningen. Hennes bakgrund matchade det nya jobbet perfekt.

– Inom bildningsvetenskap har doktorstiteln en hög ställning, kanske högre än i andra discipliner och är en absolut nödvändighet för den typen av jobb som jag har, förklarar hon.

Dels handlar det om att kunna möta rektorer och andra högt uppsatta personer på samma nivå, dels om auktoritet. Under sina utlandsresor märker hon att doktorstiteln har en ännu högre ställning i andra länder och att det är viktigt att titulera. I de forna öststaterna eller i arabländer skulle hon inte kunna leda ett projekt utan en doktorstitel och de flesta vänder sig också direkt till henne om hon är den i delegationen som har en titel. Hon blev dock lite förvånad över grannlandet Österrike.

– Där är det otroligt viktigt att titulera rätt, även i vardagliga situationer.

Men det är inte själva titeln utan framförallt den ämnesspecifika kunskapen som är viktig i en ansökningsprocess. Att kunna bevisa sin kompetens och erfarenhet kan bli en utdragen process med krav på många intyg.

Hon skulle råda den som vill disputera att göra det, i slutändan lönar sig det sig om man vill nå högre positioner.

– Om man däremot inte är intresserad av själva forskarutbildningen ska man låta bli, trots allt är det en tuff utbildning och tillvaro.

Text: Natalie von der Lehr
Foto: Pedro Veliça

3 kommentarer

Tack för din kommentar. Den kan komma att modereras innan den publiceras.

  • Gunno Renman

    Jag är förvånad att ni inte berör det faktum att väldigt många som tar doktorsexamen kommer från andra länder än Sverige. Dvs vi rekryterar doktorander från t ex Kina, afrikanska länder, EU-länder. Allt färre av de som gått svenska högskoleprogram väljer att fortsätta med dokorsstudier ser det ut som. Jag tycker detta är ett problem. Och vart tar dessa doktorer vägen? Åker de tillbaka till sina hemländer eller är det "brain-drain" som Sverige och andra EU-länder drar nytta av?

    2017.10.26

  • Gunnar Björk

    Utan att skriva det explicit utgår artikeln från ett hum-sam perspektiv. Inom teknisk fakultet går c:a hälften av de disputerade till privat näringsverksamhet, kanske 1/4 till akademisk forskning utom landet och en minoritet blir anställd inom akademin i Sverige. För naturvetenskaplig fakultet torde siffrorna och inställningen vara liknande, och således mycket annorlunda än den ton som genomsyrar artikeln. Redan vid doktorsutbildningens start vet doktoranderna vid dessa fakulteter att statistiskt sett kommer de inte att anställas inom den svenska högskolevärlden. Många har heller inte den önskan eller ambitionen. Inga konstigheter med det!

    2017.10.26

  • Kerstin I. M. Holm

    Jag vill lyfta fram en tredje avsikt med en doktorsexamen. Martin Wikström säger, att man lär sig tänka på allvar, plocka sönder ett problem och att analysera. Och med det verktyget har jag kunnat omvandla fakta i min praktik (utbildningsledare för kollegorna i Hermods Korrespondensinstituts Stiftelse) till ett sätt att förklara Hermods Supportorganisation kring Hermodsstudenterna (avhandling 1991). Och med Helmer Malms Hermodsmaterial, som jag idag skriven en rapport kring, kan jag på saklig akademisk grund visa upp argument mot New Public Management (NPM). Se min blogg 2 november 2017 "Teorin om distance education contra M- och E-Learning på
    www.kunskapsvetenskap.se
    Fil.dr. i pedagogik
    Kunskapsanalytiker

    2017.11.13