Värna våra halvgamla forskare och lärare

Postdoktorer och professorer kan ha det rätt bra; de däremellan har det sådär. Det är min parafras på en utredning från Danmarks Forsknings- og Innovationspolitiske Råd (2016). De kallar det ”timglasmodellen”: den vanskliga övergången mellan talang och etablerad. Vansklig här i betydelsen pank: det finns mest tjänster och medel tidigt i karriären, och för seniora.

Att danskarna fångade det här problemet på papper redan 2016 kan man antingen tolka som att våra grannar har fingret på pulsen, eller som att saker som går fel här går fel där först.

En junior kollega stressade för att det utlyses många biträdande lektorat. Jag tyckte käckt att det lät väl bra, hen är på ungefär det steget. ”Nej, nej!” fick jag förklarat för mig, ”det är ett och ett halvt år för tidigt”.

När konkurrensen är hård, och tidsfönstret snävt, blir tajmingen helt central. Hinner forskaren bli tillräckligt meriterad innan hen blir för gammal att söka? Idag är fönstret för ett biträdande lektorat fem år. I små ämnen, där det kan vara flera år mellan utlysningarna, ska det förutom talang och hårt arbete också till tur. Så den här modellen ska kanske inte vara enda vägen framåt.

När konkurrensen är hård, och tidsfönstret snävt, blir tajmingen helt central. Hinner forskaren bli tillräckligt meriterad innan hen blir för gammal att söka?

Vi närmar oss nästan ett tyskt system, men utan öl och Bretzeln. Liksom i Tyskland börjar Sverige etablera en deadline efter disputationen för att ta sig till nästa kompetensnivå. Går det vägen, finns chans till fast tjänst.

Går det inte, ja, då väntar arbetsvillkor som inte bara är roliga – och som tränger undan de vanliga grupperna, som kvinnor och minoriteter. Det blev inte lättare med de nya LAS-reglerna: den som inte kommer upp i tolv månaders sammanhängande tjänst under fem år får bli SJ:s bästa vän, och åka runt mellan städerna.

Forskare tidigt i karriären kan erbjudas mentorsverksamhet, stöd och råd. Det är inget vi ska tumma på. Men det är också instrumentellt. De ses som en grupp att satsa på, som talang som ska identifieras och kultiveras, som en resurs att ta vara på.

De som däremot nått en akademisk medelålder, som i tio eller femton år har forskat, undervisat, breddat sin kompetens och erfarenhet, är inte samma spännande investering (för att hålla fast vid det ekonomiska språket).

De som hamnar i kläm är forskare och lärare vi skulle ha stor nytta av.

Den som harvar på, som lämnat ”fräsch och löftesrik”, men ännu inte uppnått ”vis med en välfylld handväska som slagträ”, ses som rätt ointressant. Den danska gruppen poängterar i en annan rapport, från 2020, att det finns ytterst lite stöd för ett sådant synsätt: att genomslagsforskning kommer i många olika former.

De som hamnar i kläm är forskare och lärare vi skulle ha stor nytta av. I Sverige finns fortfarande möjligheten att låta livet och karriären ta olika vägar – den saken borde vi värna om. Den och våra halvgamla forskare och lärare.