Vad gör doktoranderna nu för tiden?

2020-01-28

Krönika av Natalie von der Lehr, vetenskapsjournalist och kommunikatör, som funderar över varför det är så tyst på labbet och vad som hänt sedan hon själv var doktorand.

Efter tio års frånvaro har jag gjort comeback i den akademiska världen och återvänt till Sveriges lantbruksuniversitet, min alma mater. Den här gången inte som forskare, utan som kommunikatör.

Precis före anställningsintervjun gick jag förbi ett labb och slungades tillbaka till min egen tid som doktorand. Det var på labbet allting hände. Det var där vi doktorander tillbringade dagens flesta vakna timmar, där vi slet med våra experiment, bråkade över tveksamma lån eller stöld av reagenser och förhandlade om vems tur det var att utföra någon tråkig men ack så nödvändig gemensam syssla.

Det var på labbet allting hände. Det var där vi doktorander tillbringade dagens flesta vakna timmar, där vi slet med våra experiment, bråkade över tveksamma lån eller stöld av reagenser…

Labbet var en plats för blod, svett och tårar. Där vi så småningom skulle få ett resultat som fick hjärtat att slå lite snabbare och få alla på labbet att flockas kring en röntgenfilm med för den utomstående märkliga svarta streck eller fläckar. Sedan blev det spring i korridoren efter handledaren, och diskussioner om hur vi skulle gå vidare. Minnen av dessa berusande ögonblick finns för alltid i min hjärna och mitt hjärta.

Labbet var också platsen där vi delade glädje och sorg. Och skvaller. Medan vi utförde våra ibland repetitiva sysslor kunde vi prata om helt andra saker. Vad som hade hänt i helgen. På senaste disputationsfesten. Någon var nykär, någon annan hade det jobbigt i livet. Vi kom från olika delar av världen och världspolitiken kunde flytta in i konversationerna. Det var på labbet jag lärde mig allt jag vet om Kurdistan och där jag fick reda på att ett flygplan hade kraschat in i World Trade Center i New York. Radion var alltid på och bakgrundsljud till allt som hände.

Nostalgikänslan jag kände strax före anställningsintervjun fick mig att känna mig som hemma och nervositeten försvann. Det skulle kunna vara rätt trevligt att jobba i närheten av ett labb, tyckte jag. Jag kanske kunde sticka in huvudet då och då, för att kolla vad som händer?

Tänk då hur förvånad jag blev när jag efter ett tag på det nya jobbet upptäckte att det fina labbet var och förblev tomt. Det var det visserligen vid mitt första besök också, men då trodde jag det berodde på den tidiga morgontimmen.

…hur förvånad jag blev när jag efter ett tag på det nya jobbet upptäckte att det fina labbet var och förblev tomt.

Vad gör då doktoranderna nuförtiden om de inte labbar längre? Eftersom en stor del av institutionens forskning går ut på att kartlägga och analysera gener är svaret enkelt: De jobbar med data. Ett experiment räcker för flera månaders dataanalys. Det är ett resultat av den snabba utvecklingen inom sekvenseringen, det är numera enkelt och billigt att kartlägga gener och hela arvsmassor. Jag vet att det finns andra labb som ser ut precis som de gjorde på min tid och där det råder mer aktivitet, men just här sker en större del av forskningen antingen vid datorn eller ute på fält.

Vad tråkigt det måste vara att sitta fastklistrad vid datorn hela dagarna. Musiken kommer inte heller från den gemensamma radion utan direkt till hörlurarna via den smarta telefonen. Vad mycket dagens doktorander går miste om – bråket, diskussionerna och skvallret. På min tid, som i mediavärlden även var dokusåpans tid, pratade vi ofta om att starta serien ”Lilla Labbet”. Den skulle bli en rätt så händelselös serie om den skulle utspela sig idag, tänkte jag.

Veckorna går och jag lägger märke till några små saker. Jag går förbi doktorandernas skrivrum och hör skvaller, om helgen som gått. Vid luncherna förekommer samma sorts skämt och retande som jag har hört förut. Jag tar också del av mer allvarliga konversationer om världspolitik. Institutionens 60 medarbetare kommer från nästan 20 länder, det finns en del att prata om och lyssna på.

Plötsligt en dag slungas jag åter igen tillbaka i tid och rum, precis som innan anställningsintervjun. Jag ser upprymdheten innan jag vet som har hänt. Den något spända kroppshållningen, exalterade röster, springet i korridoren efter kollegerna avslöjar att någonting stort är på gång. En doktorand har precis mejlat över ett resultat och nu flockas flera forskare omkring en utskrift med gula, orangea och röda prickar. Ett vackert konstverk för den utomstående, ett resultat av flera års slit för de invigda. De hämtar kaffe och diskuterar. Vad betyder detta? Hur ska vi gå vidare?

Det är då jag inser att det inte alls är synd om dagens doktorander.

Jag stannar upp ett litet tag och tar del av den kollektiva vetenskapliga berusningen. Det är då jag inser att det inte alls är synd om dagens doktorander. Allt är som förut, bara på ett litet annorlunda sätt.

9

Ta del av information om behandlingen av dina personuppgifter