Logotyp Curie - samtal om forskningens villkor

Krönika

Tumregel 1: Undersök först om problemet verkligen existerar

Krönika av Christoffer Carlsson, forskare i kriminologi och deckarförfattare. Forskare avkrävs ofta lösningar på problem som ligger vid sidan av forskningen. Men forskarens uppgift är att göra ett gott vetenskapligt hantverk – inte att leverera politiskt hållbara lösningar, skriver Christoffer Carlsson.

Man får ju frågor ibland. Vissa gånger är det svårt att veta vad man ska svara. En äldre kollega till mig hade inga sådana svårigheter. Hon fick en gång frågan av en politiker:

”Hur kan vi få stopp på knarkandet på Sergels Torg här i Stockholm?”

Han upplevde att det var ett stort problem. Min kollega var nog inte övertygad om det riktiga i själva problemställningen men ville inte låta sådant stå i vägen. Hennes lösning var därför mycket enkel.

”Se för det första till att polisen punktmarkerar folk ordentligt. Sedan inför du dödsstraff på innehav och eget bruk.”

Det blev tyst.

”Men … Så kan vi ju inte göra!”

Politikern såg alldeles förskräckt ut. Min kollega ryckte på axlarna. Det var ju en sorts lösning. Vad var det som var så fel med den?

Min äldre kollega, klok som hon var efter snart ett helt forskarliv, begrep det och illustrerade det tvivelaktiga i själva premissen – att en forskare förväntas servera en politiskt hållbar lösning till en politiker.

Vi kan omformulera det: Bör forskaren lösa problem?

Det är skillnad på problem och problem. Det är riktigt. Vi kan därför urskilja två sorters frågor och ställa dem mot varandra:

Problem 1. Finns det faktorer som ökar sannolikheten för deltagande i våldsbejakande extremism, och i så fall vilka?

Problem 2. Vad bör [valfri aktör] göra för att motverka rekrytering till våldsbejakande extremism?

Jag ser det som min uppgift att lösa Problem 1. Det består i att finna ett (kanske flera?) sätt att systematiskt undersöka forskningsfrågan på ett sådant sätt att mitt svar uppfyller de kriterier som gör det möjligt för forskarsamhället att kalla undersökningen både valid och reliabel. Det kräver ganska mycket: kreativitet, erfarenhet, kunskap, tankemöda, envishet, och ofta i något skede lite tur – allt det där.

Jag menar inte att Problem 2 är oviktigt. Men är det forskarens uppgift att lösa?

Det som efterfrågas är ju egentligen inte en lösning. Snarare handlar det om en viss sorts lösning; en som rör sig innanför de politiska ramar inom vilka problemet har konstruerats. Ett annat sätt att uttrycka det är att lösningen ska vara relevant och rimlig. Vågar man säga politiskt hållbar? Jo, jag tror det. Min äldre kollega, klok som hon var efter snart ett helt forskarliv, begrep det och illustrerade det tvivelaktiga i själva premissen – att en forskare förväntas servera en politiskt hållbar lösning till en politiker.

Min kollegas svar var kanske sällsynt, men situationen i sig är det inte. Den uppstår när vi ska rapportera våra forskningsfynd i artiklar och nästan alltid avkrävs policyimplikationer, men också när vi, på modern kanslisvenska, uppfyller den dubiösa termen samverkansuppgiften.

Mer och mer har jag blivit försiktig – jag vill inte säga cynisk – med att anta att den disciplin jag verkar i kan hjälpa till att förbättra världen genom att erbjuda konkreta förslag för hur det bör göras.

Jag är medveten om att det finns en mängd olika positioner att inta här och alla är väl mer eller mindre begripliga. Jag har under mina snart tio år som doktorand och forskare i kriminologi intagit flera av dem. Mer och mer har jag blivit försiktig – jag vill inte säga cynisk – med att anta att den disciplin jag verkar i kan hjälpa till att förbättra världen genom att erbjuda konkreta förslag för hur det bör göras. Jag är inte säker på att historien, åtminstone inte den som behandlar sociologer och kriminologer som samhällsförbättrare, har särskilt mycket gott att säga i frågan.

Vari består då forskarens uppgift?

Sociologen Robert K. Merton föreslog en gång att hon – innan hon börjar föreslå åtgärder gentemot ett fenomen, innan hon ens har förklarat fenomenet ifråga – först av allt bör undersöka huruvida fenomenet verkligen existerar.

Det är en tänkvärd tumregel. Uppgiften består i att gå till jobbet varje dag och göra ett gott vetenskapligt hantverk. Att steg för steg närma sig en viss beskrivning av ett fenomen, kanske till och med en förklaring till det. Vad som sedan bör göras åt det – om något – är en fråga som forskaren inte ska avkrävas svar på.

Mer om skribenten

  • Korthårig ung man med snedlugg och allvarlig min

    Forskare i kriminologi

    Christoffer Carlsson forskar i kriminologi vid Stockholms universitet och Institutet för Framtidsstudier. Hans forskningsområde är kriminella karriärer och våldsbejakande extremism. Han är även författare till en uppsättning kriminalromaner, den senaste utges i mars på Albert Bonniers Förlag.

Du kanske också vill läsa

Nyhet 11 oktober 2017

Anders Nilsson

Jästsvampen och människan delar inte bara en flertusenårig historia av brödbak och ölbryggning, vi delar också en hel del grundläggande cellbiologi. Därför leder forskning på jäst ...

Nyhet 10 oktober 2017

Anders Nilsson

Som enskilda arter kan de vara ointressanta, rentav oönskade – vi vill inte ha bananflugor i fruktskålen, möss i förrådet eller backtrav i rabatten. Men i forskarvärlden ägnas de e...

Nyhet 24 april 2019

Charlie Olofsson

Är det okej att som forskare kartlägga människors etnicitet eller hudfärg? Frågan om jämlikhetsdata väcker starka känslor i forskarvärlden.