Publikationsindustrin måste följa musikbranschens exempel

Så vad fyller vetenskapliga tidskrifter för roll idag? Är det inte bara att rocka loss och publicera sin forskning på sin blogg istället (som skulle vara den andra ytterligheten av spektrumet)?

Var och varannan ung forskare jag träffar idag har tagit som sin livsuppgift att indignerat klaga över hur dåliga tidskrifterna Nature, Cell och Science är, och hur de snikna kommersiella aktörerna inom vetenskaplig publikation förstör världen. Men det där är två olika saker. Det finns definitivt uppenbara problem med dessa tidskrifter (nepotism, I-scratch-your-back-you-scratch-mine kultur osv), men det är inte samma sak som att de är dåliga. Man kan inte bortse ifrån hur många Nobelpristagare som publicerat sina banbrytande verk i de här tidskrifterna. Redaktionerna gör uppenbarligen något rätt. Men samtidigt finns det djupgående problem med kommersiella förlag inom vetenskapliga publikationer.

Som jag ser det kan man sammanfatta de vetenskapliga tidskrifternas nuvarande roll i ett ord: kvalitetsstämpling. Ett av de största problemen en akademiker stöter på när hen försöker orientera sig i litteraturen är den stora mängden material som är publicerad. Man drunknar lätt i det. Här spelar tidskrifterna en viktig roll: de hjälper till att kategorisera arbeten. Som läsare hittar man snabbt sina favorittidskrifter där redaktionen är duktig och materialet som publiceras är generellt bra. På samma sätt upptäcker man rätt tidigt vilka tidskrifter som publicerar nästan vad som helst och som man ska förhålla sig skeptisk till. Tidskrifterna säljer alltså sitt varumärke, sin redaktionella kvalitetstämpling, mer än något annat.

Det finns nästan en konsensus i forskarvärlden om detta. Jag tror att alla anslags- och arbetsgivare tycker att ett Nature-pek är mer meriterande än fyra PLoS One-pek. Så vi ”behöver” – och betalar – tidskrifterna för att intyga att det vi producerar håller en viss standard. Det är förmodligen anledningen till att systemet överlevt.

Men samtidigt är detta är en självuppfyllande profetia och ett cirkelresonemang; man skickar sina bästa fynd till Nature för att Nature publicerar de bästa fynden. Nature publicerar de bästa fynden för att man skickar sina bästa fynd till Nature.

Men kategorisering, katalogisering och kvalitetsmärkning kan med all sannolikhet göras på andra, billigare, mer rättvisa sätt. Det genomslag som exempelvis SciHub fått har försett akademin med ett tillfälle att göra upp med publiceringsmodellen. Vi har fösts in en situation, som för första gången på länge, på allvar gjort det möjligt att tänka visionärt och fritt med avseende på vetenskapliga publikationer.

Naturligtvis kan kommersiella förlag fortsätta spela en nyckelroll i framtiden om de väljer att göra det. Men då behöver vi diskutera vissa saker. Hur mycket skattemedel är det rimligt att betala till tidskrifter i form av (gratis framställt) material, (gratis) granskning samt prenumerationskostnader för deras redaktionella kvalitetsstämpel?

Är det inte dags att kommersiella aktörer börja kompensera forskarna för tiden de lägger på peer-review? Att kostnaden för open access bli rimligare? Och att prenumerationskostnaderna sänks kraftigt? För även om akademin inte är tillräckligt stark för att stå upp mot de kommersiella förlagen kommer tekniken definitivt att vara det. Den vetenskapliga publiceringsindustrin måste förhålla sig till digitaliseringen på samma sätt som musikindustrin (se: Spotify) och filmindustrin (se: Netflix) har gjort. Förändringens vindar har nått den vetenskapliga publikationsindustrin. Det är dags för förlagen att välja om de vill bli en del av den nya lösningen eller kvarlämnade som en del av det gamla problemet.

Men man kan också föreställa sig radikalt annorlunda upplägg där institutioner i framtiden själva fritt distribuerar sina publikationer som indexeras i en global databas. Ett sådant system skulle frigöra finansiella resurser, som idag går till publicering, så att de istället skulle kunna användas till faktisk forskning. Man kan föreställa sig ett metrics-system baserat på öppet poängsättning där certifierade experter inom ett fält får evaluera peken de läser med avseende på vetenskapligt värde och kreativitet. Man kan föreställa sig en peer review-process i realtid inför öppen ridå där författarna får komplettera allt eftersom med experiment som föreslås och röstas upp av kollegiet. Varje projekt hade kunnat vara som en ständigt uppdaterad Wikipedia-sida.

Men hur förhindrar man då arbeten från att drunkna i publikationshavet? Vilken sorts – om någon – redaktionellt arbete kommer att behövas? Hur ska vi bygga in säkerhetsspärrar mot att systemet korrumperas? Det är angeläget att diskutera utformningen samt för- och nackdelar av alternativa upplägg. Det nuvarande systemet är inte hugget i sten.

Läs också i Curie: Hur kan forskare acceptera dagens publiceringsvillkor?