Om min egen faktaresistens

Under pandemin har jag blivit chockad över hur svårt det är att nå en del grupper med information, och jag vände blicken mot mig själv. Genom sig själv känner du andra. Kan jag lära mig något genom att studera mitt eget hanterande av fakta, som kan hjälpa mig att förstå hur jag ska hantera faktaresistens hos andra? För vi har lätt att tro på andra när det gäller diet, träning, medicin och mode – men när det gäller åsikter så sätter vi oftast vår tilltro till vår egen världsbild och vill om något ha hjälp att fixa andras.

Som forskare har du fått möjligheten att vara en rationell röst i samhället. För mig är det allt annat än något torrt och tråkigt. Jag kom in i naturvetenskaplig forskning för att jag älskar att förundras. Även om jag inte är forskare längre, är det en ynnest att få vara en del av ett sammanhang som hela tiden söker vidare. Forskningen gör det möjligt för oss att blicka längre bort i rymden än någonsin tidigare, och att se in i djupet av livets atomiska byggstenar. Forskningen är ögat i Mimers brunn.

Som nybliven doktorand praktiserade jag motiverat tänkande, och jag var inte ensam. Vi var många som i början av vår forskarkarriär tänkte “Jag tror det här är sant, och här är en studie som visar att det är sant” (och jag vill få den där jäkla artikeln publicerad så jag kan doktorera) – end of story. Efter att ha läst Karl Popper försökte jag bygga upp ett systemiskt kritiserande mot mitt eget resonemang och mitt motiverande tänkande byttes sakta ut.

Jag ansträngde mig istället för att hitta minst tre artiklar som via olika perspektiv pushade resonemanget åt ett och samma håll, innan jag valde att tro på det. Jag försökte dessutom alltid att leta fram ursprungsreferenser. Det var en stor lärdom att inse att en del saker som vi tagit för givna, inte alltid rättfärdigades om en gick tillbaka till ursprungsartiklarna.

När jag lämnade forskningen blev det mindre kritiskt ifrågasättande av mina egna förutfattade meningar. Det motiverade tänkandet återvände, speciellt i sociala medier – hur ofta har jag inte delat något med orden “wow amazing yay science” för jag förtrollats av möjligheterna i en upptäckt. Är det sant? Varför skulle det inte vara det? Mest har jag delat det för att:

1. Jag vill att det ska vara sant för det passar in i min världsbild.
2. Jag har likt de flesta på sociala medier inte haft tid att reflektera och kolla upp källreferenser.
3. Det är sant enligt min (eventuellt knappa) förståelse av ämnet.

Sprider jag och andra medvetet falsk information? En artikel i Nature från mars 2021 hävdar att så inte är fallet. Däremot menar författarna att människor är lata. Folk delar material baserat på politisk övertygelse och identitet – oavsett om de tror att det är sant eller inte – trots att de samtidigt säger att sanning är det viktigaste.

Forskning på åsikter kring klimatförändringar indikerar att det finns ett samband mellan identitet och vad vi tror på. I USA tenderar välutbildade republikaner ha svårare att ta till sig bevis för klimatförändringar. En del i detta identitetsbyggande är också att delta i ett verklighetsbyggande som accelereras av sociala medier. Vi tenderar att umgås med dem som är lika oss, som tror på samma saker och som delar liknande material som oss.

Det sistnämnda stämmer dock inte in på mig. Jag har haft en väldigt blandad vänskapskrets och det har gett mig mervärde genom oväntade vinklar – tills pandemin började. Steg för steg har jag försökt förstå vad som hände. Jag har försökt hantera faktaresistens i diskussioner med antivaxxare där de gör precis det de skyller etablissemanget för, de fabricerar data och använder statistik tvetydigt eller helt fel för att pusha för sin egen agenda. Och jag har landat i att det inte är faktaresistens som är problemet, för faktaresistenta är vi lite till mans. Det är verklighetsbyggandet som skiljer sig åt, och det är något som kan ta längre tid att åtgärda än att “nå fram med fakta”.

Här behövs forskaren som rationell röst. Som jag skrivit tidigare behöver vi visa den vetenskapliga metoden, hur vi vet det vi tror oss veta och vad som får oss att ändra vår åsikt. Forskaren som vet att det inte alltid är lätt att ge svart-vita svar och som vet att statistik är komplicerat. Forskaren som vet att vattnet i Mimers brunn aldrig är grumlat, utan att det är vår kapacitet att förstå det vi ser som grumlar synen.