När den akademiska autopiloten stängs av

Att den här typen av krav får många kultur- och samhällsvetenskapliga forskare att sätta i halsen är inget märkvärdigt. Vi har ju trots allt en lång tradition av att kritisera det omgivande samhället, att visa på strukturella problem, synliggöra kulturens bräcklighet och därigenom fungera som en motkraft till just den typen av framgångsiver och innovationskraft som vi nu förväntas vara del av.

Det är alltså inte konstigt att många spjärnar emot och istället strävar efter att den akademiska frihetens fana ska vaja i vad som upplevs vara hårt blåsande vindar. Men vad händer om vi för en stund stänger av den akademiska autopilot som närmast impulsivt säger nej till förändringar av detta slag? Vad händer om kultur- och samhällsvetenskapliga forskare vänder sig till externa aktörer med en vilja att skapa något tillsammans och en tro att den kritiska blicken faktiskt kan leda till något gott?

Jag har tillbringat tre år av mitt liv som näringslivsbaserad forskare inom ramen för Riksbankens Jubileumsfonds program ”Flexit” och fick under denna tid göra upp med många djupt rotade föreställningar om vad det innebär att vara forskare och vad mitt arbete förväntas leda till. Det är ingen självklarhet hur vi ska tänka, tala och arbeta för att kunna relatera till och samverka med aktörer utanför akademin. Vilket slags kunskaper respektive part tar med sig in i ett sådant möte och vad det kan det förväntas resultera i är något som är höljt i ett viss dunkel.

Under hösten 2013 kommer jag och kollegor vid Högskolan i Halmstad, Lunds universitet och RMIT i Melbourne att etablera ett resurscentrum som syftar till att både bedriva och forska om tillämpad kultur- och samhällsanalys. Än så länge kallas projektet SCACA (Swedish Consortium for Applied social and Cultural Analysis) och kommer att ha sitt säte i Halmstad.

Tanken med detta projekt att utveckla en mötesplats där vi på allvar kan reflektera över vad kultur- och samhällsvetenskaperna kan bidra med i innovationsprocesser och att utforska hur vi på bästa sätt kan arbeta tillsammans med externa aktörer. Kanske har vi att göra med ett embryo till ett nytt sätt att tänka kring forskning. Kanske kan vi gemensamt kasta ljus över vad det egentligen innebär att bedriva forskning som är att betrakta som nyttig.

Vid Högskolan i Halmstad talas det mycket om innovation. Så är det väl egentligen vid de flesta lärosäten. Innovation har blivit ett sådant ord som måste finnas med i lärosätets berättelse om sig själv. Men vad betyder det egentligen vid lärosäten som inte enbart bedriver forskning inom ”hårda” vetenskapliga discipliner? Med projektet SCACA tror jag att vi är på väg mot en viktig destination: att försöka förstå och skapa förutsättningar för tillämpade former av kultur- och samhällsanalys.

Det är en svår nöt att knäcka och kommer att kräva ansträngningar från olika håll att utmana gränserna för sitt eget vetande och en vilja att skapa något nytt. Det kommer att krävas att den akademiska autopiloten stängs av för gott men i gengäld har vi en möjlighet att förstå hur de ”mjuka” vetenskapliga disciplinerna kan få en framträdande plats i dagens och morgondagens samhälle. Det är något som både akademin och det omgivande samhället skulle vinna på.

Högskolan i Halmstad: Resurscentrum ska samla tillämpad kulturanalytisk forskning Länk till annan webbplats.