Logotyp Curie - samtal om forskningens villkor

Krönika

När boken fick en ny chans i coronakrisens spår

Krönika av Johan Alvehus, docent i tjänstevetenskap vid Lunds universitet, om hur ivern inför digitala föreläsningar gör att vi glömmer kurslitteraturens roll.

Svensk högskola, vårterminen 2020. Coronapandemin föranleder samtliga högre lärosäten att i princip helt stänga ner verksamheten i lokalerna. Vi ska idka social distansering – naturligtvis borde det heta fysisk distansering, men whatever – och helst inte träffa vare sig kollegor eller studenter annat än via Zoom, Skype eller mejl.

Som en löpeld sprids digitaliseringen av högre utbildning, så till den milda grad att it-system överbelastas. Det startas grupper på Facebook där det ställs frågor, sprids tips och rekommendationer om hur it-verktygen kan användas på bästa sätt i detta nya läge. Tekniska problem får sina lösningar, pedagogiska svårigheter kanske inte löses men kan i alla fall hanteras. Kreativiteten och hjälpsamheten flödar. Digitaliseringsivrarna får vatten på sina många kvarnar.

Jag spelar in resten av föreläsningarna också, förstås, men kommentaren blir liksom hängande. Vad är det för fel med böcker?

För egen del spelar jag in en serie föreläsningar, baserade på böcker jag skrivit, som jag lägger ut på min för ändamålet skapade Youtubekanal. Det tar tid; varje tio–femton minuter lång föreläsning tar två–tre timmar att spela in och redigera. Folk är väl olika, men för egen del vill jag inte lägga upp något publikt som jag inte kan stå för kvalitetsmässigt.

En vecka senare genomför jag en Zoomföreläsning live. Besynnerlig upplevelse att helt sakna den personlig kontakten, kunna känna av hur publiken reagerar, veta var konstpauserna ska ligga och hur skämtens punchline ska tajmas. (Det blir förstås inte så många skämt.) Känslan av alienering är påtaglig.

Efter att min första inspelade föreläsning lagts ut på Youtube delar jag den på Facebook, med påföljande glada tillrop från kollegor. Men en kollega skriver så här: ”Vad är det för fel med boken – den är mycket bra!”

Kommentaren blir kvar i mina tankar. Jag spelar in resten av föreläsningarna också, förstås, men kommentaren blir liksom hängande. Vad är det för fel med böcker?

Det som kan sägas på en föreläsning är ju bara en bråkdel av det som står i en bok. Och en bok är ju förhoppningsvis skriven för att nå fram till en läsare i målgruppen på ett bra sätt. Naturligtvis finns det både böcker som är mer och böcker som är mindre väl skrivna. Men den som valt en illa skriven bok som kurslitteratur har ju liksom kört i diket redan från början tänker jag, det finns inga föreläsningar som kan baxa upp den bilen. Det lär mest leda till att litteraturen inte blir läst.

Det finns en väl etablerad teknologi för lärande och undervisning på distans, och den heter böcker.

För egen del vet jag när jag tittar på mina filmer: jag har ju redan sagt detta, i mina böcker – på ett mycket bättre sätt!

Så varför, tänker jag, kan vi inte helt enkelt uppmuntra studenter: ”Läs litteraturen!”

Vi kastar oss snabbt över digital undervisning, men det finns strängt taget inget i fysisk distansering som säger att det måste betyda Zoomföreläsningar eller Youtubefilmer. Eller chatrum, eller vad det nu kan vara. Det finns en väl etablerad teknologi för lärande och undervisning på distans, och den heter böcker.

Med coronakrisen visade det sig ju också plötsligt att det visst gick att ändra kursplaner och litteraturlistor med kortare ledtider än de sedvanliga sex–åtta månaderna. Det fanns alltså plötsligt möjlighet att utforma en kurs enligt principen ”läs litteraturen, skriv en självständig essä/hemtentamen”. Läsa och läsa om det man inte förstår. Reflektera, skriva och läsa igen. Eget ansvar.

Jag är helt övertygad om att studenter alltid haft behov av att prata med varandra om litteraturen, men jag är precis lika övertygad om att studenter nu liksom under alla tidigare år är fullt kapabla att sköta detta på egen hand, utan central administration eller koordinering. Eget ansvar.

Och vi ska förstås inte glömma att det står starka kapitalintressen bakom digitaliseringsivern.

Självklart inser jag att det finns undervisningsmoment som inte kan hanteras genom läsning och reflektion enkom. Men jag vågar påstå att dessa är färre än vad vi inbillar oss och betydligt färre än vad som digitaliseringsivrarna vill ha oss till att tro. Och vi ska förstås inte glömma att det står starka kapitalintressen bakom digitaliseringsivern. På sikt är en ökad digitalisering i högre utbildning en guldgruva, men inte nödvändigtvis för vare sig studenter eller lärare.

Coronakrisen gav universiteten en chans att återuppliva den ensamma reflekterande läsningens pedagogik. Kanske lät vi chansen rinna mellan fingrarna.

Mer om skribenten

  • Johan Alvehus

    Docent och lektor

    Han skriver om samhällsvetenskaplig forskning och akademiskt skrivande. Johan Alvehus forskar om ledning av organisationer.

Du kanske också vill läsa

Krönika 22 februari 2021

Jag hörde nyligen av en kollega att vid flera högskolor i Finland så har studenterna avlagt fler studiepoäng under coronatiden än normalt, skriver Jane Wingren.

Krönika 25 januari 2021

Sent på eftermiddagen fredagen den 13 mars 2020 packade jag min arbetsväska full med undervisningsmaterial, gick ut ur mitt arbetsrum vid Åbo Akademi och stängde dörren efter mig, ...

Krönika 17 mars 2020

Klimatkrisen, konflikter och spridningen av coronaviruset betyder att vi måste förbereda oss bättre för extrema situationer framöver, skriver Alastair Creelman.