Docent i teoretisk filosofi vid Linköpings universitet
Krönika
Märkbar tystnad
Det har gått drygt två veckor sedan Svea hovrätts friande av sex tonårspojkar som tidigare dömts i tingsrätten för en uppmärksammad gruppvåldtäkt av en femtonårig flicka i Tensta i våras, skriver Lisa Folkmarson Käll.
Två veckor under vilka full mediestorm med artiklar, insändare och upprop i form av protester och Facebook-grupper sakta har klingat av och nästan helt tystnat. Två veckor och sen en märkbar tystnad.
För den 15-åriga flickan innebär tystnaden sannolikt en viss lättnad mitt i ångest, förtvivlan och besvikelse som jag föreställer mig präglar hennes tillvaro. I rätten har hon berättat om hur hon blev inlåst, blev fråntagen kläder och mobiltelefon, att hon sa nej flera gånger och var rädd för att det skulle bli värre om hon gjorde mer motstånd. Hovrätten ansåg inte att flickan befann sig i ett hjälplöst tillstånd och ifrågasätter hur korrekta hennes iakttagelser kunde ha varit i ett mörkt rum bland personer som hon inte kände. Under fyra timmar befann hon sig i ett mörkt och stundtals låst rum där sex för henne okända pojkar turades om att ha sex med henne efter att hon sagt nej. Genom att fastslå att hon inte befann sig i ett hjälplöst tillstånd bekräftar hovrätten inte bara flickans hjälplöshet inför pojkarna utan även hennes hjälplöshet inför rätten.
För pojkarna innebär säkert också tystnaden en lättnad, om än av andra skäl än för flickan. Och kanske upplever alla som läst om domen, som med rätta upprörts över den, också en viss lättnad att det nu har tystnat. Men tystnaden är tillfällig och vi vet att vi kommer nås av nyheter om fler friande våldtäktsdomar där offers ord och kanske stundtals fragmentariska berättelser ställs mot förövares och där offers ord kommer bedömas på andra villkor och under andra förutsättningar än förövares. I det här fallet manade hovrätten till försiktighet vid bedömningen av flickans uppgifter men uttryckte förståelse för att pojkarna först ljugit och sedan ändrat sin berättelse av rädsla att bli anklagade. Deras rädsla är förståelig, hennes rädsla räcker inte för att hon ska anses ha befunnit sig i ett hjälplöst tillstånd.
En del av de starka reaktionerna på den friande domen har handlat om att rätten utgått från den lagtext som gällde i våras när våldtäkten ägde rum, den lagtext som sa att offret måste ha befunnit sig i ett hjälplöst tillstånd. Vi riskerar att vaggas in i en föreställning att om bara rätten dömt utifrån den nya lagtexten, som säger att offret måste ha befunnit sig i en särskilt utsatt situation, hade pojkarna fällts för våldtäkt. För visst måste väl rätten då, i enlighet med den lagtexten, ha gjort bedömningen att flickan befann sig i en särskilt utsatt situation? Eller måste den? Både ”hjälplöst tillstånd” och ”särskilt utsatt situation” är inte bara öppna för utan kräver tolkningar och tolkningar sker alltid inom specifika ramar, utifrån specifika perspektiv och på specifika villkor.
Och fortfarande, trots upprörda röster som ljuder starkt efter friande domar, visar rättslig praxis alltför ofta att förövare har tolkningsföreträde och att djupt liggande normer och attityder om kön och sexualitet formar tolkningar och bedömningar. Grundlig forskning har visat att svenska domstolars resonemang kring våldtäkt bygger på kulturella värderingar om mäns och kvinnors sexualitet, till exempel Ulrika Anderssons avhandling Hans (ord) eller hennes? från 2004. Detta leder till att gärningsmannens ansvar för våldet görs om till ett problem som handlar om offrets beteende, hur offret uttrycker sin vilja, om hon gjorde motstånd, ropade på hjälp eller försökte ta sig från platsen. Som många har lyft fram vilar detta fråntagande av ansvar också på en förkastlig bild av män som blinda offer för sina drifter och oförmögna att stoppa sig själva.
Det är de här föreställningarna om kön och sexualitet, normer och attityder om hur kvinnor och män ”är”, som vi måste synliggöra och våga konfrontera för att få en förändring och kunna nå en tystnad som inte är tillfällig. Hur lagtexter är formulerade är givetvis viktigt och jag menar inte att det inte är någon skillnad mellan att säga att någon är i ett hjälplöst tillstånd eller befinner sig i en speciellt utsatt situation. Men så länge vi inte på allvar konfronterar de normer och värderingar som formar våra tolkningar och hur vi uppfattar världen kommer inga ändringar av lagtexter ändra att olika kroppar och olika röster får synas och höras på helt olika villkor.
Du kanske också vill läsa
Nyhet 9 september 2024
Han skriver om humanioras plats i forskningslandskapet och i samhället i stort. Erik Isberg är vetenskapshistoriker och forskar vid KTH om miljövetenskapernas historia. På sin frit...