Konsten att balansera kreativitet och tradition

Vad är en bra forskarutbildning? En idealbild är att doktoranden, med hjälp av kollegiet och så klart genom den egna forskningen, ska formas enligt forskartraditionens särskilda logik gällande till exempel vetenskaplig metod och kritiskt tänkande.

Samtidigt ska doktoranden lära sig fatta självständiga och nytänkande (för att inte säga kreativa) beslut om sin forskning för att kunna bidra med någonting nytt till forskningsläget.

De bästa idéerna är dock inte beställningsvaror; de är snarare resultatet av inspirerande eller intellektuellt utmanande sammanhang som i smyg slagit rot och sedan slår till när man minst anar det: i tvättstugan, under en promenad eller när det är dags att somna. Jag har läst Vetenskap som yrke, en föreläsning som sociologen Max Weber ursprungligen höll under sent 1910-tal vid Münchens universitetet.

Weber behandlar som titeln antyder vad det innebär att ha forskningen som yrke. Den har fått mig att tänka på min vetenskapliga skolning, och det interdisciplinära sammanhangets möjligheter och dilemman. Jag är kopplad till forskarskolan i tillämpad utbildningshistoria och har därför blivit nyfiken på fenomenet interdisciplinära forskarskolor och sett mig omkring efter liknande satsningar. En återkommande fråga som inblandade doktorander och forskare ställer sig gäller hur doktorander på bästa möjliga vis ska dra nytta av samarbetet. Eller, för att låna Webers resonemang, hur ska vi på bästa möjliga vis balansera vetenskaplig inspiration och att bryta ny terräng, med respekt för forskningsmiljön och de akademiska traditionerna?

Det som slagit an hos mig gäller egentligen relationen mellan kreativitet, specialisering och tid. Även om forskarens fantasi har en annan innebörd och resultat än konstnärens är det psykologiska skeendet identiskt, och det är också därför Weber jämför forskarens arbetsvillkor med konstnärens. Till skillnad från konstnären måste dock forskaren förhålla sig till det vetenskapliga utvecklingsförloppet, och det oundvikliga, gemensamma öde som väntar all vetenskaplig produktion: att bli överträffad och föråldrad. Det är med andra ord ett öde som sällan drabbar ett fulländat konstverk.

Weber menar att som forskare kommer den vetenskapliga produktionen oundvikligen att bli föråldrad just eftersom ”varje vetenskaplig ’fulländning’ innebär nya frågor – ja, ber om att få bli ’överträffad’.” Det som kanske var starten för doktorandens egen undersökning innebär därför att någon annans tidigare slutsatser nyttjas som språngbräda, vidareutvecklas eller helt enkelt får träda åt sidan för ny kunskap. Det är en bitterljuv process som aldrig kommer att bli klar eftersom vetenskaplig kunskapsproduktion inte är ett pussel som på något vis går att färdigställa. Nya frågor kommer alltid att fortsätta ställas, och då med förhoppningen om att vi ska förstå vår omvärld och oss själva ännu bättre.

För att kunna ställa nya frågor kan perspektiv från annat håll än sin egen disciplin vara just det kreativa sammanhang som ibland behövs för utvecklingsförloppet. Ett allt vanligare sätt att skapa nydanande miljöer för framtida forskare är de tidigare nämnda interdisciplinära forskarskolor. Det är ett växande fenomen som inte bara sker inom ramen för ett övergripande vetenskapsområde som HumSam, det finns även exempel på samarbeten över områdesgränserna, till exempel Centrum för medicinsk humaniora och institutionen för medicin och farmaci vid Uppsala universitet.

Det interdisciplinära mötet ska här idealt vidga doktorandernas kunskapsbas, hjälpa dem att bli mer kreativa i sökandet efter nya frågeställningar eller nya vetenskapliga angreppssätt, och i förlängningen även bereda väg för nästa generations forskare. Men här följer också oundvikligen gränsdragningar mellan olika forskningstraditioner och deras respektive forskarutbildningar. Det finns en oro för att vågen av interdisciplinära satsningar kan urvattna forskningstraditionernas kärna. Vad händer då med doktoranden i dessa interdisciplinära sammanhang?

Doktoranden kommer onekligen att påverkas av både den lokala forskningsmiljön och forskarskolans interdisciplinära sammanhang: ett oundvikligt resultat med denna typ av satsningar. Det viktiga är då att varken doktoranden eller de seniora glömmer bort de möjligheter som formatet faktiskt innebär, och inte faller in i bekväma mönster där det blir viktigare att försvara det disciplinära än att med nyfikenhet bjuda in andra perspektiv. Det är inte nödvändigtvis en enkel process. Samtidigt ska särskilda ämneskunskaper också värnas om och tas på allvar, men då utan att splittra doktoranden i sitt kreativa arbete.

För att målet med dessa satsningar ska uppfyllas vill jag därför påminna om Webers tankar kring de olika delar som doktorandens specialiseringsprocess innefattar, och vad vetenskap som yrke är. Genom att erkänna den vetenskapliga produktionens förgänglighet och väga forskningstraditionens förtjänster mot kreativa lösningar på ett mer öppet och framåtblickande vis, tror jag inte bara att forskningsresultaten i sig kommer att bli bättre. Då nyttjas även möjligheten att utbilda större grupper av doktorander på ett mer bildat och hållbart vis. Förhoppningsvis resulterar det också i att de tillsammans kan ta sig an det vetenskapliga utvecklingsförloppet på ett ännu bättre sätt.