Kolla aldrig en bra story

2020-10-07

Krönika av författaren Hanne Kjöller om sin granskning av forskarvärlden.

”Kolla aldrig en bra story”. Det kan man höra vänner och bekanta skrocka när en journalistskandal blossar upp. En reporter som gått över gränsen. Som berättar en historia som verkar lite för bra för att vara sann. Och som ofta inte är det.

Sociala medier har förändrat maktbalansen. Idag är det riskabelt att skarva, bre på eller att ta genvägar. Ren självbevarelsedrift, snarare än moralisk resning, har sannolikt haft en bättre sanerande effekt än något pressetiskt granskningsorgan.

Historien och Paolo Macchiarini var en berättelse som till en början verkade för ”bra” för att vara sann. Men som vid en närmare granskning visade sig vara än mer otrolig.

Misstag sker fortfarande, men priset är så högt att få är beredda att medvetet laborera med risken. Redaktioner som Uppdrag Granskning, som för 20 år sedan snarast var att betrakta som mästermanipulatörer, kollar i dag varje berättelse ”line-by-line”. Reportrarna tvingas redovisa stöd för varje påstående, varje mening, innan någonting sänds.

Historien och Paolo Macchiarini var en berättelse som till en början verkade för ”bra” för att vara sann. Men som vid en närmare granskning visade sig vara än mer otrolig. Hur var det möjligt att så många läkare och professorer ­– när lagöverträdelserna och forskningsfifflet uppdagats – fortsatte att stödja en livsfarlig och kanske till och med brottslig verksamhet?

Jag försökte lyfta på alla stenar. Men det jag till sist satt fast med var ett trassligt mycel av forskningskultur, incitamentsstruktur, pengaflöden och surrogatmått. Fanns det något systemfel här? Eller var det bara jag som inte fattade hur listigt uttänkt allt var?

Arbetet med boken Kris i forskningsfrågan har varit kantad av alla möjliga tvivel. Forskning, som gjort mänskligheten så mycket gott, får man verkligen ifrågasätta den? Är inte det lite som att trycka upp Moder Theresa mot väggen? Och vem är jag att göra det?

Forskning, som gjort mänskligheten så mycket gott, får man verkligen ifrågasätta den?

Utan alla metaforskare hade jag aldrig kunnat formulera mina frågor. Än mindre lyckas med att få dem besvarade. Då hade jag inte vetat att mer än hälften av alla forskningsresultat är falska. Att det produceras så mycket forskning att det är svårt att hålla reda på ens sitt eget fält och att man därför kan beviljas medel för att besvara en forskningsfråga som redan anses besvarad. Att det finns oceaner av forskning som är så undermålig eller ointressant att den varken bidrar till det kumulativa kunskapsbyggandet eller till att skapa någon som helst nytta för de människor som betalat för den.

Detta vetenskapliga moras verkar, av de reaktioner jag får, vara välkänt inom forskarvärlden. Några hävdar att siffrorna – som alltså inte är mina utan som kommer från metaforskarnas studier – är överdrivna. Eller att de i alla fall inte speglar läget inom det egna forskningsfältet. Men i så fall, tänker jag, får ni väl göra om metaforskarnas studier och visa att de har fel. Det är väl så forskning funkar?

Några menar att jag inte borde skrivit min bok. Att diskussionen om slarv hanteras bäst internt. Och att kritik utifrån riskerar framtiden för god forskning.

Transparens och självinsikt har visat sig vara en förnämlig medicin mot övertramp inom en rad verksamheter.

Enligt samma logik borde journalister inte heller skriva om onödigt våldsamma poliser. Eller om politikers kontokortsslarv. Eller reportrar som skarvar eller ljuger.

Transparens och självinsikt har visat sig vara en förnämlig medicin mot övertramp inom en rad verksamheter. Så till alla ljusskygga forskare som vill hålla dörren mellan akademin och omvärlden stängd vill jag påminna om att förtroende är något vi har till låns. Att det bara är fyra bokstävers som skiljer ”Kolla aldrig en bra story” från ”Kolla aldrig en bra studie”. Och att allmänhetens förtroende är det som håller isär bokstäverna.

2

4 kommentarer

Tack för din kommentar. Den kan komma att modereras innan den publiceras.

  • Roger Pyddoke

    Bra att du skrev boken! Det behövs fler granskningar av forskningen och av forskningsfinansieringen! Det finns fler stenar att vända på.

    2020.10.08

  • Bengt J. Nilsson

    En trist bild av forskningen och akademisk verksamhet som framställs här, och som jag själv inte alls känner igen mig i. Kanske är min egen forskning "undermålig eller ointressant, utan att skapa någon nytta för andra". Ja, vilken nytta har t.ex. komplexitetsteori, beräkningsgeometri och kompetitiva algoritmer, mina forskningsfält som gissningsvis få ens hört talas om? Vem ska då bedöma nytta, vilka ska agera domstol i kampen om forskningslegitimitet och i slutändan pengar?

    2020.10.08

  • Sven Eriksson

    Nyansera aldrig en bra story
    Kjöller använder bl a Macchiarinis forskning som exempel på det hon kallar "falsk" forskning. Vad Macchiarini belagts med forskningsmässigt är att han i sina artiklar förskönade sina resultat som alltigenom lyckade utan att nyansera dem med kontrasterande fynd. Kjöllers beskrivning av "hälften" av forskningen som "falsk" är precis lika onyanserad. Det finns t ex många andra förklaringar till att repoduceringsförsök misslyckas än att den underliggande forskningen är "falsk". Skulle Kjöllers artikel här vara forskning så skulle den också vara "falsk". Kanske är det det som är meningen?

    2020.10.08

  • Tomas Nilsson

    En mycket bra och angelägen bok. Känner igen mycket från mitt forskarliv. Min enda invändning är att boken nästan helt handlar om medicinsk forskning.

    2020.10.30

Ta del av information om behandlingen av dina personuppgifter