Krönika
Kärlek på labbet
Nobelpristagaren Tim Hunt skapade nyligen rubriker genom ett uttalande där han föreslår att forskningsmiljöer bör vara könssegregerade. Problemet med att ha kvinnor i labbet är enligt Hunt att ”man blir kär i dem, de blir kära i en och de gråter när man kritiserar dem”, skriver Emma Frans.
Låter rimligt – hur ska män kunna göra revolutionerade upptäckter om de hela tiden är distraherade av förförerskor i vita labbrockar som på grund av premenstruella hormonsvängningar brister ut i gråt? Skämt åsido, de flesta av oss är nog överens om att detta uttalande är både sexistiskt och idiotiskt. Däremot är Hunt inte den enda som ser det som ett problem att forskarkollegor inleder intima relationer med varandra.
Vid Karolinska institutet har man nyligen infört en uppförandekod. Den som skriver under detta dokument ålägger sig bland annat att rapportera om man ”på grund av en nära relation till en annan medarbetare, riskerar att hamna i en jävssituation”. Exakt vad som händer när man rapporterar om en relation framkommer dock inte av uppförandekoden. Tanken med policydokumentet är nog god: man vill främja en ökad öppenhet inom akademin och motverka korruption – oavsett om valutan är pengar, vänskap, sex eller kärlek.
Men är kärlek på labbet ett utbrett problem? Forskning bygger på samarbeten och lyckade samarbeten bygger på bra relationer med gemensamma intressen, respekt, fungerande kommunikation och så vidare. Att ha nära relationer med jämlika kollegor kan således vara något positivt och det finns många exempel på framgångsrika forskarpar som till exempel makarna Curie eller makarna Moser.
Problemen med intima relationer inom akademin uppstår framför allt om någon befinner sig i en beroendeställning. Det är således problematiskt när en handledare blir tillsammans med sin doktorand eller om en postdoktor blir ihop med sin professor. Och på grund av maktstrukturen inom akademin är studenter och yngre forskare ofta beroende av fler än bara närmaste överordnad chef eller handledare.
Personligen anser jag att man bör sluta betrakta kärlek på labbet som något problematiskt. Istället bör man fokusera mer på att se över maktstrukturerna i forskarvärlden och jobba för forskningsmiljöer som är mindre hierarkiska och som har en jämnare könsfördelning. På detta sätt tror jag att man kommer åt problemen som kan uppstå när man inleder intima relationer med personer som man forskar tillsammans med och även många andra problem som finns inom akademin.
Hunts sexistiska kommentar som naturligtvis fick mig som kritiserad kvinna att gråta hysteriskt resulterade i att han lämnade sin tjänst vid University College London. Så kan det gå.
Relaterat innehåll
Nyhet 3 maj 2023
Medan 15 procent av männen fick sin ansökan beviljad gällde det bara 10 procent av kvinnorna – så såg det ut när Vetenskapsrådet delade ut projektbidrag inom utbildningsvetenskap 2...
Nyhet 7 mars 2023
Vad händer med karriären när forskare och uppfinnare får barn? I ett stort nordiskt projekt undersöks om antalet publiceringar och patent sjunker under småbarnsåren, och hur det i ...
Nyhet 17 oktober 2022
Hur får forskare tid att skriva och vem utför det ”akademiska hushållsarbete” som inte ingår i arbetsbeskrivningen? Det är några av frågorna som forskarna vid teologiska institutio...