Logotyp Curie - samtal om forskningens villkor

Ibland dyker det upp en projektansökan som har något särskilt, skriver Marie Cronqvist. Foto: Ana Martinuzzi / Unsplash

Krönika

I mötet med en magnifik ansökan gäller det att hålla huvudet kallt

Peer review är som demokrati. Systemet är inte felfritt, men när det fungerar som det ska är det oöverträffat. Marie Cronqvist skriver om arbetet med att bedöma projektansökningar.

Försommaren är inte bara hänryckningens tid, utan även den tid på året då alla projektansökningar till Vetenskapsrådet börjar behandlas av beredningsgrupperna. Det ofantligt stora och hårda arbete som lagts ned av så många tusen sökanden ska upp på bordet, synas, diskuteras och rankas. Uppåt 130 av dessa landar på det specifika beredningsbord under HS-området vid vilket jag under några år har förmånen att få sitta.

Hänryckning är väl inte det ord jag allra först kommer att tänka på när jag mäter upp högarna av papper (jo, jag har efter flera tappra och ihärdiga försök med andra medieformer insett att min skarpaste läsning av just ansökningar, liksom av doktoranders avhandlingskapitel, alltjämt måste ske på papper). Och på höstkanten när alla slutbedömningar ska in ungefär samtidigt som en ny termin drar igång och barnen drar hem allsköns löss, skolstartsförkylningar och idéer till nya hobbies – ja, då stiger granskarens stressnivåer.

Ibland dyker det upp en ansökan som man helt enkelt fattar tycke för, ett projekt som har något alldeles särskilt.

Fast nu tillhör jag ju dem som finner det stimulerande och roande att läsa just ansökningar. Trots sin lätt hårdkokta och stundom fyrkantiga stil är det en genre som i grunden kännetecknas av spännande löften och visioner. Det är bara tiden som för granskaren är en bristvara. Man vill helt enkelt så ofta lägga ned mer tid på varje ansökan, för det förtjänar den (åtminstone i nästan samtliga fall).

Och visst blir man emellanåt hänryckt i läsningen. Ibland dyker det upp en ansökan som man helt enkelt fattar tycke för, ett projekt som har något alldeles särskilt. Det kan vara en idé som är så välformulerad och stark att man i det nyckelhål som sökanden erbjuder en tycker sig ana helt nya horisonter.

I mötet med en sådan magnifik ansökan gäller det att hålla huvudet kallt. Hänryckningen får med andra ord inte rycka en hän. Som ledstång i tillvaron har man som bedömare i denna situation, liksom alltid, rådets väl utarbetade kriterier och bedömningsinstruktioner. De är en vägledning och en stor hjälp – i all synnerhet för oss varmblodiga som gärna rusar åstad.

I mötet med en sådan magnifik ansökan gäller det att hålla huvudet kallt.

På varje punkt ska den sjugradiga skalan tillämpas och poäng ska verbaliseras i text. Och som extra säkerhet för att kalibrera det enskilda utlåtandet finns alla de övriga i beredningsgruppen som läst samma ansökan och kommit till egna beslut om kvaliteten utifrån samma kriterier. Där inleds diskussionen.

Det låter kanske en smula högtidligt, men att få frågan om man vill sitta i en beredningsgrupp och bedöma andras arbete, att sätta ord och siffror på förtjänster och problem i en ansökan, ser jag som en stor ära. Det är ett svårt, viktigt och givande arbete. Jag känner stor respekt för allt det arbete som lagts ned av de sökande.

När man aldrig själv suttit och bedömt andras ansökningar utan alltid bara varit den som sökt kan det vara lätt att – i synnerhet om man inte ännu lyckats erövra forskningsmedel – göda berättelsen om att man varit utsatt för hafsigt godtycke och brist på sakkunskap. Det är möjligen en psykologiskt förklarlig försvarsmekanism, men icke desto mindre är den fel.

Beredningsgruppens arbete är konfidentiellt av uppenbara skäl, men det är ingen mystisk, hemlig orden eller konspiration. Det är en noga sammansatt grupp, där kompletterande kompetenser och kvalifikationer garanterar att varje ansökan får en grundlig behandling och en rättvis bedömning. En dag kan det vara din tur att utföra arbetet.

Beredningsgruppen består alltså av oss alla, eller väldigt många, någon gång i vår karriär. Det är vi som bereder.

Beredningsgruppen består alltså av oss alla, eller väldigt många, någon gång i vår karriär. Det är vi som bereder. I mitt förra inlägg skrev jag att seminariet är en av våra viktigaste akademiska allmänningar. Peer review är en annan sådan allmänning, som vi gemensamt måste värna med utgångspunkt i gemensamt överenskomna regler och normer.

Peer review är som demokrati. Systemet är knappast felfritt och kan sannerligen både vantolkas och rådbråkas, men då det fungerar som det ska är det oöverträffat. Och rimliga och acceptabla alternativ till peer review för forskningsbedömning och validering är få ­– om ens några alls.

Läs också i Curie: Seminariet som akademisk allmänning

Mer om skribenten

  • Marie Cronqvist

    Lektor i journalistik och mediehistoria

    Hon skriver om tvärvetenskap, samverkan och forskningspolitik. Marie Cronqvist har studerat föreställningar om hot och trygghet i efterkrigstidens och kalla krigets medielandskap.

Relaterat innehåll

Debatt 21 februari 2024

Jonas Fransson, Uppsala universitet

Det går inte att styra forskningen så att den blir excellent och banbrytande. Om vi verkligen vill satsa på långsiktighet och nytänkande måste akademin och forskarna få tillbaka fö...

Debatt 7 februari 2024

Vetenskapsrådet

Vår betygsskala är en av flera viktiga delar i processen för bedömning av ansökningar. Men minst lika viktig är diskussionen och bedömningen på beredningsgruppsmötet. Det skriver h...

Nyhet 1 februari 2024

Siv Engelmark

Förslaget till ny struktur för forskningsfinansieringen möter kritik från flera av de finansiärer som Curie pratat med. Avsaknad av helhetsperspektiv, för skarp skillnad mellan gru...