Seminariet som akademisk allmänning

Det var vårt seminarierum på Stora Magle Kyrkogata 12 på historiska institutionen i Lund. Jag kommer ihåg de tunga stolarna med läderimitation, som tydligt signalerade att detta rum var av en annan typ än institutionens vanliga lärosalar.

Jag minns golvet som knarrade lätt. Bilar som dundrade mot kullerstenarna utanför fönstret. Professorn som slöt ögonen – antingen i djup, intellektuell koncentration eller i utmattning över det prefektuppdrag han manövrerade samtidigt som han handledde ett tiotal doktorander och ledde ett större forskningsprojekt.

Mina seminarieminnen från tiden som doktorand är, som många andras, av blandad karaktär. Det absoluta flertalet är ljusa. Forskarseminarierna var för mig det akademiska livet i koncentrat, ett liv ingen i min släkt tidigare haft tillgång till.

Mest givande blev det då diskussionerna liksom hakade i varandra över flera seminarier och skapade metadiskussioner som vi tillsammans bearbetade över tid oavsett framlagd text, teman som kunde röra exempelvis aktör och struktur, spatialitet och temporalitet, eller diskurser och narrativer.

Forskarseminarierna var för mig det akademiska livet i koncentrat, ett liv ingen i min släkt tidigare haft tillgång till.

Vid några tillfällen svävade jag och mina doktorandkollegor ut ur rummet och tyckte oss se världen i ett nytt och lite klarare ljus. Ett ljus som tog oss ned på den lokala kvarterskrogen och falnade först långt in på nattkröken.

Långt senare, när jag själv börjat leda seminarier och handleda doktorander, använde jag mina egna seminarieerfarenheter för att tillsammans med min kollega Alexander Maurits driva ett högskolepedagogiskt kvalitetsutvecklingsprojekt på temat. I boken Det goda seminariet: Forskarseminariet som lärandemiljö och kollegialt rum (2016) utforskade vi, tillsammans med ett antal kollegor från olika ämnen, seminariet som samtalsform, som social arena, och som plats för lärande.

Inom projektets ram åkte jag själv runt på ett antal institutioner på flera universitet för att initiera och stimulera diskussioner om seminariekultur, men inte minst för att samla upp goda exempel. Det blev uppenbart för mig att det inte finns något entydigt recept för det goda seminariet, utan att detta växer fram ur kunskap om den egna lokala miljöns förutsättningar, dynamik och sammansättning.

I vår bok om seminariet skrev Orvar Löfgren ett kapitel om seminarierummet som känsloarena. Han beskrev den träffande som en förtätad plats, fylld av oskrivna regler och blandade känslor.

Seminarieledaren är garanten för det öppna samtalet och behöver axla rollen att lösa onödiga och låsta konflikter...

Idag tänker jag själv på seminariet som en allmänning, en öppen plats som vi har gemensamt ansvar för. Det är en plats som alla får nyttja, men ingen får överutnyttja. Och då kan det vara helt avgörande att ett antal av alla dessa oskrivna regler träder fram och blir synliga. Detta kan ske i form av metaseminarier där deltagarna diskuterar formerna för det egna seminariet och enas om strategier för att undvika destruktiva maktkamper och bryta upp cementerade talarordningar.

Något som blev tydligt i arbetet med vårt projekt var vikten av en aktiv seminarieledare. Seminarieledaren är garanten för det öppna samtalet och behöver axla rollen att lösa onödiga och låsta konflikter, se till att alla får komma till tals och fånga upp synpunkter på hur seminariediskussionerna kan förbättras.

Bland de akademiska allmänningarna är seminariet en av de allra viktigaste. För tolkande vetenskaper är det inte bara ett rum där forskning presenteras, utan inte sällan ett rum där forskning sker. Seminariet är på samma gång en arbetsmetod och en arbetsmiljö. Om man inte ibland i interna diskussioner på arbetsplatsen riktar ljuset mot dess praktiker, normer, traditioner och arbetssätt, så kan det vara svårt att hitta sätten att vårda det som fungerar väl och ta itu med det som fungerar sämre.

Fotnot: Inspiration till idén om seminariet som allmänning har jag hämtat från de pedagogiska utvecklarna och forskarna Torgny Roxå och Katarina Mårtensson, som 2014 publicerade artikeln ”Higher education commons – a framework for comparison of midlevel units in higher education organizations”, där de använder nobelpristagaren Elinor Ostroms tankar om allmänningen som samhällsinstitution för att undersöka vad som karaktäriserar framgångsrika akademiska mikrokulturer. Ett lästips!

Det goda seminariet: forskarseminariet som lärandemiljö och kollegialt rum (2016) Länk till annan webbplats.

European Journal of Higher Education: Higher education commons – a framework for comparison of midlevel units in higher education organizations (Engelska) Länk till annan webbplats.