Töres Theorell
Professor emeritus vid Stockholms universitet
Krönika
Krönika av Töres Theorell, professor emeritus vid Stockholms universitet, om fördelar och nackdelar med att ha en framstående forskare till pappa och om hur situationen för forskare förändrats under de 50 år han varit verksam.
Jag växte upp med en pappa som nådde långt i forskningen och var mycket betrodd. Han fick Nobelpriset i medicin 1955 när jag fyllde tretton år och det kom att påverka mig mera än jag kanske velat erkänna tidigare.
Att växa upp i en forskarfamilj ger både fördelar och nackdelar. Detta var ett av flera skäl till att jag bestämde mig för att skriva en bok om mina 50 år i forskning. Skrivandet fick mig också att se mycket av det som hänt i svensk och internationell forskning i ett nytt ljus.
Forskning är till sin natur omöjlig att kontrollera. För den som hört allt om detta redan under barndomen är det inget konstigt.
Det finns många fördelar med att växa upp med forskning för den som sedan ägnar sig åt sådan verksamhet som vuxen. Man får en basal känsla av trygghet med forskarrollen.
På vilken nivå forskaren än rör sig och oberoende av vilken sorts forskning hen bedriver finns det ett mått av trial and error i forskandet. Man kanske gör försök som misslyckas, man kanske hänger upp sig på hypoteser som är omöjliga redan från början och allting tar mycket längre tid än beräknat.
Forskning är till sin natur omöjlig att kontrollera. För den som hört allt om detta redan under barndomen är det inget konstigt. Saknar man den sortens trygghet och kanske har en bild av att den verksamhet man bedriver ska vara förutsägbar blir all denna osäkerhet i forskningen ångestskapande.
Jag kan se min pappa ligga i badkaret på morgonen, grubblande över sina biokemiska problem – han var morgontrött och sen på kvällarna. Min fantasi var att han låg där på morgonen och kom på de avgörande lösningarna. Kanske det inte alls var så i verkligheten men min bild var i alla fall tydlig. Kvintessensen var att tänkande till och med när man ligger i badkaret är hederligt arbete!
En annan fördel med att ha en berömd forskare till pappa är förstås att man kan få fördelar i början av karriären. Så var det alldeles säkert för mig. Med en sådan bakgrund blir man lättare ”sedd” om man råkar ha någon talang för forskning.
Det är samma mekanismer som i all annan yrkesrekrytering, vare sig det handlar om skådespelare, boktryckare, cirkusartister eller lågstadielärare. Det var också så det började för mig när jag kunde kombinera arbetet som nybliven läkare med en forskningskarriär. Den professor som tenterade mig i det sista stora ämnet i läkarutbildningen, invärtesmedicin, hade haft min pappa som handledare i sin doktorsavhandling och trodde väl att jag skulle kunna vara något att satsa på.
Min pappas grundforskning i biokemi är den ”riktiga” forskningen medan statistik, epidemiologi och även kvalitativ forskning inte är forskning på riktigt, enligt de koder jag fått med mig.
Men det finns också en baksida. Man kan börja undra om man egentligen är duktig eller om omvärlden betraktar en med oblida ögon och ser en som en ”glidare” – han får alla dessa chanser därför att hans pappa/mamma är så känd. En annan nackdel är att det strålande föredömet från barndomen kan göra att man anstränger sig mer än vad man mår bra av.
I mitt fall tillkommer att jag nedvärderar den typ av forskning jag själv ägnat mig åt. Min pappas grundforskning i biokemi är den ”riktiga” forskningen medan statistik, epidemiologi och även kvalitativ forskning inte är forskning på riktigt, enligt de koder jag fått med mig. Det ger upphov till ett lätt avståndstagande till det jag själv gjort. Det kan vara både en styrka och en svaghet, styrka därför att en viss distans till det man gör är bra, svaghet därför att en sådan inställning kan göra att man blir oengagerad.
När jag hade varit pensionerad några år och slagit av på takten fick jag tid att fundera över de större frågorna i livet. Det gjorde att jag nästan kände mig tvungen att skriva en bok om mitt forskarliv. Boken handlar om drömmar jag haft under perioder av överbelastning, om disputationer som blivit extremt utdragna på grund av akademiska gräl, om möten med massmedia och om hur det kunde gå till innan vi hade etiska kommittéer.
Men framförallt handlar den om de förändringar som ägt rum under mina 50 år som forskare. De är omvälvande. Många fler ägnar sig åt forskning idag. Det är bra. Men medborgarnas förtroende för forskningen är ganska lågt. Åtminstone gäller det samhällsvetenskaplig forskning. Och forskningen fungerar inte längre som en ”sanningsdomare”. Sanningarna i forskningen är idag så många att politiker kan välja som från ett smörgåsbord den sanning som passar dem bäst! Det är inte bra.
Nyhet 7 oktober 2024
Varje år i början av oktober är det dags. Då får några få utvalda forskare det magiska telefonsamtalet från Stockholm att de har belönats med Nobelpriset. Göran K Hansson har ringt...
Nyhet 2 oktober 2024
När KI-forskaren Sanghita Banerjee blev mamma var familjen tvungen att åka hem till Indien för att söka upphållstillstånd för barnet. Processen tog tid – och forskningen sattes på ...