Logotyp Curie - samtal om forskningens villkor

Foto: Laura Schill, Benjamin Davies/Unsplash

Krönika

Dialog kan vara ett hinder i forskningen

Hon höll sig långt borta från fikarum och ovala bord när hon skrev sin avhandling. Ulrika Carlsson skriver om behovet av att få utveckla sina idéer ifred, innan de skärskådas av andra.

Hur ska ditt projekt bedrivas genom samverkan och dialog? Den frågan måste alla som söker forskningsmedel eller postdoktortjänster inom samhällsvetenskap och humaniora vara beredda att svara på.

Denna strävan efter utbyte finns runt om i forskarvärlden. Berlins Wissenschaftskolleg beskriver sig själv som en ”lärogemenskap”; gästforskare bor grannar med varandra och förbinder sig till gemensamma middagar en gång i veckan som ämnar stimulera intellektuell växelverkan under avslappnade former.

På Centrum för subjektivitetsforskning i Köpenhamn var man till för några år sedan tvungen att lämna dörren till sitt kontor öppen för att kollegor skulle kunna titta in spontant och prata lite; nu söker man åstadkomma samma känsla genom att ha kontor med glasväggar. Och det verkar råda nån slags tävling i hur många kollegor man i fotnoterna till sina artiklar ödmjukt tackar för deras hjälpsamma kommentarer på tidigare versioner av manuset.

Samma etos återfinns som bekant i undervisningen. De klassiska skolbänksraderna byts allt mer ut mot mer eller mindre cirkelformade möblemang där alla studenter kan se varandra, tilltala varandra, och uppehålla sig på samma plan som läraren snarare än nedanför dennes upphöjda podium. Man lär sig bäst genom samtal, heter det; genom att låta sina idéer granskas av andra. Denna övertygelse är särskilt stark inom mitt ämne filosofi, vars anfader, Sokrates, inte skrev nånting utan idkade filosofi enkom genom dialog, ansikte mot ansikte.

Jag undrar om denna samverkans och dialogens metodologi inom forskningen i sin tur grundar sig på någon forskning – om det finns belägg för att den genererar bättre forskning. Jag misstänker att de flesta hoppar på detta tåg av skäl som egentligen är ideologiska, för att det andas demokrati och anti-elitism. Och även om jag inte tvivlar på att dessa upplägg kan bära frukt så vill jag påpeka att de också kan ha en hämmande effekt.

Jag undrar om denna samverkans och dialogens metodologi inom forskningen i sin tur grundar sig på någon forskning – om det finns belägg för att den genererar bättre forskning.

När jag började skriva min avhandling om Kierkegaard och Platon vid Yale 2010 var det meningen att jag skulle träffa min handledare, Karsten Harries, en gång varannan vecka. Detta visade sig snart vara kontraproduktivt för min del. Jag befann mig i ett trevande stadium där jag fortfarande försökte få grepp om vad det egentligen var jag ville säga. Jag läste inte systematiskt utan surfade på referenser, från den ena boken till den andra. Knappt hade jag börjat komma någon vart innan jag var tvungen att släppa det jag hade för händer för att förbereda mig inför mötet med Karsten. Då kände jag press att visa upp något konkret framsteg eller ha läst klart någon text han rekommenderat men som visat sig irrelevant för mig.

Som tur var åkte jag snart på ett sabbatsår till München, och Karsten var inte mycket för digitala möten. Istället satt jag ensam med mina böcker och försökte klura ut vad Kierkegaard egentligen menade med ”Sokratisk ironi”; under långa promenader redde jag sakta ut vari felslutet i hans kritik av ”det estetiska livet” låg. När jag var klar med ett kapitel skickade jag det till Karsten; han skickade tillbaka det med sina kommentarer och den enkla uppmaningen ”Keep going”.

Jag levde dock tillsammans med en annan filosof som förstås var nyfiken på mitt arbete och blev frustrerad om jag inte ville dela med mig av mina tankar. Han tog filosofin på största allvar och älskade att debattera; meningen med en middagskonversation var för honom att komma fram till sanningen, inte att ha det trevligt. Men för mig var detta sätt att filosofera, som vore det en duell där bara en kan vinna, något fullkomligt skräckinjagande.

...för mig var detta sätt att filosofera, som vore det en duell där bara en kan vinna, något fullkomligt skräckinjagande.

Jag ville få tid att utveckla mina idéer innan jag lät dem skärskådas av någon annan; de behövde växa till sig i kuvös innan de var starka nog att överleva när jag överlät dem i någon annans våld. Om jag försökte formulera en idé i ord när den bara var på embryostadiet, blott en magkänsla, så skulle den lätt kunna trasas sönder av någon som redan hade en väl genomtänkt åsikt i ämnet i fråga. Och detta skulle avskräcka mig från att stå fast vid idén och utveckla den. När jag inte kunde försvara en åsikt inför andra kände jag att jag inte hade rätt att hysa den.

Att jag lyckades skriva den där avhandlingen, Kierkegaard and Philosophical Eros, berodde på att jag insisterat på att få vara ifred och hållit mig långt borta från fikarum och ovala bord. Med detta naturligtvis inte sagt att jag inget lärt av andra. Men precis som att jag ville få utveckla mina tankar utan att bli avbruten eller motsagd lärde jag också hellre av andra – Karsten, till exempel – genom att lyssna på deras föredrag och läsa deras böcker, inte genom att debattera med dem.

Liksom min i särklass bäste lärare under grundutbildningen, litteraturvetaren Mark McGurl, skrev Karsten ner sina föreläsningar i förhand och läste dem sedan innantill på lektionen, något som i dialog-åldern anses auktoritärt och tråkigt. Men för mig var dessa två professorers lektioner de behagligaste stunderna under alla mina år som student: att sitta där med min anteckningsbok utan att någon tittade på mig och få en bild uppmålad för den inre blicken; att få smälta denna i tystnad utan att förväntas ställa tuffa frågor eller svara på några.

De mest insiktsfulla och tänkvärda teorierna är inte de som hålls uppe av vattentäta argument, utan de som utgör en helhet, ett sätt att se på saker och ting. Och även om allt intellektuellt arbete i någon mån är dialektiskt, alltså bygger vidare på eller uppstår i reaktion mot andras idéer, så är svarstiden i denna dialog inte sekunder eller minuter utan månader, år, sekel.

Mer om skribenten

  • Frilansskribent

    Filosofie doktor i filosofi. Disputerade 2013 vid Yale i USA på en avhandling om Kierkegaard. Forskade vid Higher School of Economics i Moskva mellan 2016 och 2019.

Du kanske också vill läsa

Krönika 17 januari 2024

Hur kan man föreställa sig hur något kommer att se ut i framtiden? Annie Lindmark skriver om metoden spekulativ design.

Debatt 22 november 2023

Ramon Wyss, professor emeritus KTH

Vem får ta del av resultaten när forskningen görs av privatägd AI? Ramon Wyss, professor emeritus på KTH, menar att det är hög tid att skapa riktlinjer för AI-driven forskning.

Nyhet 13 september 2023

Johan Frisk

Lärosätena vill minska utsläppen av koldioxid. Samtidigt finns det behov av tjänsteresor för forskningssamarbete. Idag har flera universitet minskat sina koldioxidutsläpp jämfört m...