Det var en gång, eller till historiografins lov

Historiker som studerat just den tid och de skeenden som såväl dramaserie som dokumentär skildrar har reagerat starkt på att den forskning som gjorts – som lagt grunden till vår samtids förståelse av organiseringen för kvinnors rösträtt och av kvinnors sociala situation generellt – inte uppmärksammas i dokumentären. I debattartiklar (Kjell Östberg i Expressen) och medierade diskussioner (Gunnela Björk i Studio 1, Sveriges Radio) har synpunkter framförts som inte bara väcker frågor om hur journalister använder och redovisar forskningsresultat utan även epistemologiska frågor om historieskrivningens roll för social förändring.

I diskussionerna mellan kritiska forskare och produktionsbolaget blir det uppenbart att det inte finns en bredare förståelse för det arbete som ligger till grund för historieskrivning som vetenskaplig produkt. Här följer en listning av några arbetsuppgifter som är grundläggande: insamling av material som arkiveras (vetenskapliga texter, brev, kommersiella trycksaker, organisationsdokumentation, foton, medlemsregister etc.), uppförande av arkiv, forskarens arkivarbete för att hitta material gällande en viss sakfråga eller ett händelseförlopp som är intressant för den forskningsfråga som forskaren formulerat, analys av material genom kontextualisering, jämförande med andra källor och andra materialtyper (samtida sekundärkällor, historikers beskrivningar av händelserna etc.), applicerandet av teori som begripliggör meningsskapande processer. Allt det kollektiva arbete som tolkningskonst innebär.

Historien finns inte bara där, i arkiven, att upptäcka. Om arkivarier och historiker inte gjort jobbet och tecknat en komplex bild av organiseringen för kvinnors rösträtt hade det inte funnits en etablerad föreställning om dessa historiska förlopp i det allmänna medvetandet, och journalister hade inte haft en förståelsehorisont att ställa frågor utifrån. Just därför är det så viktigt att vi också kritiskt granskar historieskrivning som process och hur den används. Historiografi är ett eget forskningsfält som engagerat bland annat filosofer, sociologer, historiker och vetenskapsteoretiker.

Skolad i att betrakta vår förståelse av historiska skeenden som kontextuella konstruktioner och historiografi som ett metateoretiskt fält, slås jag av spänningen mellan å ena sidan begäret efter historien med versalt H – kommersialiserat i populärvetenskapliga tidskrifter om historia, i historiska dokumentärer, historiska biografier, underhållningsprogram med Historien som bakgrund – och å andra sidan det relativa ointresse för historiografi som finns i det offentliga samtalet. Hur kommer det sig att det inte finns fler populärt hållna samtal om hur dominerande historieskrivningar sätter gränser för vår förståelse av såväl det förflutna som den egna samtiden?

Forskningsprogrammet Tid, minne, representation slutredovisar sitt mångåriga arbete genom Historiens hemvist, ett verk i tre band. I förordet till band 2 resonerar redaktörerna kring begäret efter Historien men också kring de historiska vetenskapernas självreflexivitet som ett sätt att försöka uppnå en historisk distans till det förflutna. Antologin, med kapitel som ”För framtiden: Emancipatorisk forskning och glapp mellan text och tanke” (Ulla Manns) och ”Ett ansvarslöst ansvar: Om historikerns ansvar för historiska lärdomar” (Martin Wiklund), utgör en utmärkt startpunkt för ett bredare samtal om hur vi förstår oss själva genom vårt förhållningssätt till det förflutna och genom historieskrivning. ”Om historien – såväl i betydelsen av det förflutna som av kunskapen om detta förflutna – en gång kunde framstå som ett oskyldigt föremål för bildningssträvan, befinner sig världen idag på en annan punkt. Kampen om framtiden är kanske mer än någonsin också kampen om det som varit.” (Historiens hemvist II, 2016: 9).

Ett bredare samtal om historiografiska spörsmål skulle inte bara öka den allmänna insikten om att historieskrivning är en vetenskaplig produkt, utan även öka det allmänna medvetandet om historiografiska processer, vilket är nödvändigt för initierade politiska samtal.

Referens:

Historiens hemvist II: Etik, politik och historikerns ansvar redaktörer Patricia Lorenzoni och Ulla Manns (Makadam, Stockholm, 2016)