Logotyp Curie - samtal om forskningens villkor

Krönika

Den svårfångade forskningskulturen

Den är underligt nog enklast att se när den är frånvarande, den där forskningskulturen. Lite som med ögats konstruktion och synen vid en skymningspromenad. Syncellernas egenskaper gör att synfältet är skarpast i periferin vid svagt ljus – försöker man fokusera på något är det därför plötsligt svårt att urskilja, skriver Helena Åkerberg.

Vi ger oss ut i verksamheten.

I den första forskningskorridoren råder konstant småprat, och det är i bisatserna vi anar dess existens. Där kan den skönjas i nya insikter i spåren av en vetenskaplig artikel som någon granskat, eller i forskningsnyheter som förmedlats vid fikabord, på forskningsseminarier eller konferenser.

Som hobbyspanare skulle jag vilja säga att forskningskulturen inramar det vetenskapliga samtalet. Som att forskningskulturen skapar rum för ett samtal i vilket våghalsiga idéer stöts mot paradigm och där det finns tid att skapa sammanhang utifrån fragmenterade resultat och slutsatser. Det vetenskapliga samtalet är inte på något vis en vän företeelse men är i bästa fall respektfullt. Det handlar om att vända upp och ned på för givet tagna förutsättningar och om att skapa tid och engagemang för att mäkta gå på djupet.

Vi lämnar forskningskorridoren och fortsätter vår jakt. I ledningens mötesrum möts vi av ett rum fyllt av kavajer, med män och kvinnor i. Utifrån sett vanliga chefer. Först tänker vi vända, men bakom det första intrycket vilar en doft av forskningskultur. Vi dröjer kvar. I ledningens mötesrum är det i beslutsdiskussionerna vi avslöjar forskningskulturen. För oavsett ärende värnas självständig forskning och en fri kritisk diskussion.

När vi tittar närmare ser vi att under merparten av kavajerna gömmer sig professionsdrivna forskare. Forskare som blivit vetenskapligt granskade i varje litet steg sedan de klev ut från sin grundutbildning och som ägnar många timmar åt att kritiskt granska andras vetenskapliga landvinningar. Även ledaruppdraget har erhållits efter att andra forskare granskat deras vetenskapliga meriter – som garant för ett system där profession står över politik och idékraft över hierarki.

Det är stilla i nästa forskningskorridor. Förutom några lågmälda röster i köket som irriterat diskuterar de nya reglerna för semesterledighet är det helt tyst. Inte ens vid hyllan med doktorsavhandlingar anar vi den. Men vi ser tydligt vad vi saknar. Vi skyndar vidare till nästa korridor där den möter oss redan vid entrén. Vi stannar upp för en stund och njuter av utsikten – den är ju sällsynt trevlig att omge sig med, den svårfångade forskningskulturen.

Mer om skribenten

  • Helena Åkerberg

    Forskningsrådgivare

    Hon skriver om sina iakttagelser från gränslandet mellan forskare och finansiär. I sitt arbete ger Helena Åkerberg forskare stöd i frågor som rör extern finansiering. Hon forskade tidigare om hur vår aptit regleras.

Relaterat innehåll

Krönika 4 maj 2023

Boka lokaler, administrera resor, tömma papperskorgen, sköta studentärenden och direktupphandlingar, vara sin egen tekniker och dividera med jurister om kontrakt och avtal. Anna Sa...

Nyhet 25 april 2023

Johan Frisk

Hos polisen ska det ofta gå snabbt, medan forskarvärlden rör sig i en makligare takt. Mia-Maria Magnusson står med ett ben i varje värld när hon tar sig an en av Sveriges största u...

Krönika 27 mars 2023

När ska den framgångsrika forskaren avslöjas som en bluff? Bengt Johansson skriver om impostersyndromet och tvivlet på den egna förmågan.