Logotyp Curie - samtal om forskningens villkor

Krönika

Den svårfångade forskningskulturen

Den är underligt nog enklast att se när den är frånvarande, den där forskningskulturen. Lite som med ögats konstruktion och synen vid en skymningspromenad. Syncellernas egenskaper gör att synfältet är skarpast i periferin vid svagt ljus – försöker man fokusera på något är det därför plötsligt svårt att urskilja, skriver Helena Åkerberg.

Vi ger oss ut i verksamheten.

I den första forskningskorridoren råder konstant småprat, och det är i bisatserna vi anar dess existens. Där kan den skönjas i nya insikter i spåren av en vetenskaplig artikel som någon granskat, eller i forskningsnyheter som förmedlats vid fikabord, på forskningsseminarier eller konferenser.

Som hobbyspanare skulle jag vilja säga att forskningskulturen inramar det vetenskapliga samtalet. Som att forskningskulturen skapar rum för ett samtal i vilket våghalsiga idéer stöts mot paradigm och där det finns tid att skapa sammanhang utifrån fragmenterade resultat och slutsatser. Det vetenskapliga samtalet är inte på något vis en vän företeelse men är i bästa fall respektfullt. Det handlar om att vända upp och ned på för givet tagna förutsättningar och om att skapa tid och engagemang för att mäkta gå på djupet.

Vi lämnar forskningskorridoren och fortsätter vår jakt. I ledningens mötesrum möts vi av ett rum fyllt av kavajer, med män och kvinnor i. Utifrån sett vanliga chefer. Först tänker vi vända, men bakom det första intrycket vilar en doft av forskningskultur. Vi dröjer kvar. I ledningens mötesrum är det i beslutsdiskussionerna vi avslöjar forskningskulturen. För oavsett ärende värnas självständig forskning och en fri kritisk diskussion.

När vi tittar närmare ser vi att under merparten av kavajerna gömmer sig professionsdrivna forskare. Forskare som blivit vetenskapligt granskade i varje litet steg sedan de klev ut från sin grundutbildning och som ägnar många timmar åt att kritiskt granska andras vetenskapliga landvinningar. Även ledaruppdraget har erhållits efter att andra forskare granskat deras vetenskapliga meriter – som garant för ett system där profession står över politik och idékraft över hierarki.

Det är stilla i nästa forskningskorridor. Förutom några lågmälda röster i köket som irriterat diskuterar de nya reglerna för semesterledighet är det helt tyst. Inte ens vid hyllan med doktorsavhandlingar anar vi den. Men vi ser tydligt vad vi saknar. Vi skyndar vidare till nästa korridor där den möter oss redan vid entrén. Vi stannar upp för en stund och njuter av utsikten – den är ju sällsynt trevlig att omge sig med, den svårfångade forskningskulturen.

Mer om skribenten

  • Helena Åkerberg

    Forskningsrådgivare

    Hon skriver om sina iakttagelser från gränslandet mellan forskare och finansiär. I sitt arbete ger Helena Åkerberg forskare stöd i frågor som rör extern finansiering. Hon forskade tidigare om hur vår aptit regleras.

Du kanske också vill läsa

Krönika 24 februari 2013

En kollega i Uppsala skrattade rått när jag frågade hur hon kunde få ihop allt det hon gör i sin tjänst på bara 20 procent, skriver Susanne Wigorts Yngvesson.

Krönika 8 januari 2013

Mitt mål för 2013: En balanserad blandning av resor till yttersta gränser och tid att vila, tänka och lyssna, skriver Ilona Riipinen.

Krönika 21 november 2012

Inom organisationsforskningen, den forskningsvärld som jag befinner mig i, så brukar man prata om att det finns mycket att lära av ”extreme cases”, skriver Jenny Helin.