Den öppna vetenskapens filosofi

Ibland krävs det en filosof för att man ska få upp ögonen för saker som man kanske haft en känsla av men inte haft vare sig teorier eller vokabulär för att uttrycka. Det är värdefullt att få en kritisk skärskådning av ofta sammanflätade rörelser, målsättningar och medel.

Sabina Leonelli tar frågan om öppen vetenskap på stort filosofiskt allvar i sin nyligen utgivna bok The Philosophy of Open Science.

Om jag ska försöka sammanfatta Leonellis huvudsakliga budskap så är det “one size does not fit all”. Det är dock ganska intrikata argument som framförs – lite snårigt för en otränad läsare av vetenskapsteori kanske – men den övergripande visionen för öppen vetenskap ifrågasätts inte, även om vissa slogans från politiskt håll får sig en törn. Hennes redogörelse för de systemiska problem som öppen vetenskap är tänkta att lösa är klargörande. Det stryker också mothårs och provocerar i sina delar. Som det ska vara!

...se öppenhet som att man främjar kommunikation mellan människorna som är engagerade i forskning.

En viktig del i rörelsen för öppen vetenskap är att mångfalden i det som forskningen producerar har fått större uppmärksamhet. Idag finns en medvetenhet om att allt fler komponenter i forskningsprocessen bör både tillgängliggöras, användas och erkännas. Det är öppen tillgång till publikationer, data, protokoll, granskning, mjukvara, lärresurser, m.m. Var och en förknippad med möjligheter och problem. Leonelli väljer att kalla det, lite tekniskt, för en “objektorienterad inramning”. Antagandet är att öppenhet och transparens leder till kvalitet, vilket i sin tur leder till ökat samarbete och inkludering.

Sabina Leonelli menar att vi behöver vända på kuttingen. Den andra sidan av myntet får den lika tekniska benämningen “omdömesgilla förbindelser” (judicious connections). Kanske kan man också kalla den för “processorienterad” och säga att den handlar mer om samarbete. Samarbete och deltagande leder till kvalitet vilket i sin tur motiverar transparens genom delning av resurser.

Snarare än att se öppen vetenskap som en fråga om att dela resurser för att öka insyn och tillgång, så är det mer gynnsamt att se öppenhet som att man främjar kommunikation mellan människorna som är engagerade i forskning. Sett genom den linsen kan man också välja att se att ens perspektiv på öppen vetenskap är färgat och präglat av de mål man har med forskningen och vilken bakgrund man kommer ifrån.

...ens perspektiv på öppen vetenskap är färgat och präglat av de mål man har med forskningen och vilken bakgrund man kommer ifrån.

Det är i den skärningspunkten som den viktiga och konstruktiva diskussionen och anammandet av öppna forskningspraktiker kan ske. Leonelli föreslår att man bör se den i sitt lokala sammanhang av traditioner och värderingar, snarare än att klumpa ihop forskning och forskare i alltför stora strömningar och grupper. Att tala om “stammar” snarare än “samhällen”.

Det går att ha invändningar eller känna behov av nyanseringar av berättelsen och argumentationen, även om jag initialt blir förtjust i resonemanget. Man kan välja att se det som en nödvändig utveckling och att de två perspektiven inte nödvändigtvis behöver utesluta varandra.

Får den här typen av konceptuella lappkast en att se annorlunda på vad öppen vetenskap är? Inte nödvändigtvis, men det förstärker ödmjukheten man bör ha inför komplexa samband och förändringar som både är kulturella och praktiska.

Sabina Leonelli, The Philosophy of Open Science (Cambridge University Press, 2023) Länk till annan webbplats.