Logotyp Curie - samtal om forskningens villkor

Krönika

Cellteorin och medvetandets gåta

Vad är vår tids stora vetenskapliga mysterium? Många skulle peka på medvetandets gåta: hur subjektiv upplevelse uppstår ur materian i våra kroppar, skriver Gustav Nilsonne.

Det är en svår nöt att knäcka, bland annat därför att det inte är möjligt att klart och entydigt definiera vad subjektiv upplevelse är för något.

För att bättre se framför sig möjliga lösningar kan det vara upplysande att titta på tidigare vetenskapliga mysterier och hur de fått sin lösning. Under 1800-talet var livets gåta den stora frågan. Vad är liv? Kan liv uppstå spontant? Finns det en särskild livskraft, som inte består av materia?

Livets gåta fick sin lösning i första hand genom cellteorin. Denna teori var en frukt av den tekniska utvecklingen inom mikroskopi, som gjorde det möjligt att studera livets beståndsdelar. 1665 beskrev Robert Hooke för första gången celler. Han mikroskoperade en bit kork, och slogs av att den hade regelbundna rum, som nästan liknade planlösningen i ett kloster, och därför kallade han dem celler.

Men cellernas funktion skulle klarna först långt senare. Matthias Jakob Schleiden var en botaniker som ägnade sig åt att mikroskopera växter. År 1839 postulerade han att alla växter är uppbyggda av celler. Kort efteråt följdes han av fysiologen och histologen Theodor Schwann, som postulerade att samma sak gäller för djur. Schwann har för övrigt givit namn åt de celler som omger perifera nerver med deras skyddande fetthölje av myelin. Därmed var cellteorins första delar skrivna: cellen är livets minsta beståndsdel och allt levande består av celler.

Men vad är cellernas ursprung? Svaret gavs av Rudolf Virchow, den berömde läkaren, patologen och antropologen, år 1857. Omnis cellula e cellula – varje cell kommer ur en annan cell. På så vis hänger alla celler ihop och bildar ett gigantiskt släktträd av liv, hela vägen tillbaka till livets första ursprung.

Så fullbordades cellteorin. Värt att märka är att vi fortfarande inte kan definiera liv på något riktigt tillfredsställande sätt. Och vår kunskap om all den diversitet som naturens organismer bjuder är fortfarande bara små öar i ett hav av ovisshet. Men livets gåta är ändå i en mening löst, genom att vi steg för steg har brutit ned den i mindre problem. Vi kan besvara ett stort antal viktiga frågor om var celler kommer ifrån, hur de fungerar, och hur de har kommit att se ut som de gör. Det som en gång var ett mysterium har inte fått något exakt svar, utan snarare bleknat och förlorat relevans i takt med att andra delfrågor har besvarats.

Kanske kommer medvetandets gåta att gå ett liknande öde till mötes. Om vi kan förstå och förklara principerna för varseblivning, för uppmärksamhet, för beslutsfattande, för självbiografiskt minne och så vidare, så kan man tänka sig att medvetandets gåta också slutar att fånga vår fantasi. Analogt med mikroskopet behöver vi metoder för att bättre kunna avbilda dessa dynamiska skeenden så att vi kan förstå dem. Kanske kommer en kombination av elektrofysiologiska mätningar och modellering att ge oss svar under vår livstid. Det är en spännande tid att vara forskare.

Med detta vill jag tacka för min tid som gästbloggare på Curie.

Mer om skribenten

  • Gustav Nilsonne

    Postdoktor

    Han skriver om hjärnan och arbetet som forskare. Gustav Nilsonne är postdoktor vid Karolinska institutet och forskar om vad som händer i hjärnan vid olika upplevelser och reaktioner. På sin lediga tid älskar han att läsa och ägnar sig gärna åt goda vänner och god mat.

Du kanske också vill läsa

Nyhet 7 februari 2017

Helena Östlund

Teknik som utvecklats för nöjesindustrin passar utmärkt inom kulturarvsforskningen. Tack vare 3D-teknik kan forskare och allmänhet gå in i sedan länge försvunna träkyrkor eller kom...

Nyhet 14 april 2016

Redaktionen

Han skriver om myter och förhållningssätt till hur man bör bedriva sin forskning. Farshid Jalalvand forskar om hur bakterier kan gå i dvala under en antibiotikabehandling och sedan...

Nyhet 24 april 2019

Charlie Olofsson

Är det okej att som forskare kartlägga människors etnicitet eller hudfärg? Frågan om jämlikhetsdata väcker starka känslor i forskarvärlden.