Att tänka fritt och rätt

Den har fått utstå en del hån under decennierna och jag erkänner att jag trodde jag hade läst fel när jag såg den för första gången som ung student för mer än 30 år sedan. I princip instämmer jag dock i den, med tillägget att tänka (tillräckligt) fritt är en förutsättning för att tänka (tillräckligt) rätt.

Mitt gebit är den tillämpade filosofens, och jag har tidigare argumenterat i DN för att en roll för filosofer bör ta i det offentliga samtalet är tankehygienikerns. Det handlar, skrev jag, ”om att granska argumentation och peka ut viktiga begreppsliga distinktioner och antaganden som ibland är omedvetna”. Det är ett av flera sätt att tänka rätt.

Det här blir tydligt även i lärarvärvet. För mig som undervisar i vetenskapsfilosofi och etik är det inte minst två distinktioner som vi alltid återkommer till och som alltid innebär intressanta diskussioner (och en del aha-upplevelser).

Den första är distinktionen mellan lag och moral. Jag brukar ofta fråga efter exempel på något som är omoraliskt men inte olagligt. De två vanligaste förslagen är nog att ljuga eller att vara otrogen mot sin partner. Att ljuga är bara olagligt i vissa situationer, och äktenskapsbrott är inte olagligt (i Sverige). Men de flesta studenterna är överens om att det i de flesta fall är fel att ljuga eller bedra sin partner.

Det här blir utgångspunkt för en diskussion om hur lagar upprätthålls (genom samhälleliga institutioner) och hur moraliska normer formas och formar oss (genom sociala mekanismer). För en del blir det också en insikt i hur förvirrande det kan vara med ord som har olika betydelser i olika men närliggande sammanhang – till exempel hur ord som ”ansvar” och ”plikt” syftar på olika saker i etiken respektive juridiken.

Den andra är distinktionen mellan sanning och kunskap. Påfallande många har intuitivt för sig att något inte kan vara sant om ingen känner till att det är sant, liksom att vi kan veta sådant som inte är sant. ”Folk på 1200-talet VISSTE att Jorden är i solsystemets centrum”. Inte sällan är det studenter som inser att de är oeniga om hur man ska förstå uttrycket ”Det är sant för MIG att…”.

Båda dessa diskussioner rymmer förstås filosofiska bråddjup, men de är samtidigt direkt tillämpliga i studenternas kommande yrkes- och vardagsliv. En insikt som de brukar få med sig är den här: När någon utanför kontexten av en intellektuell filosofisk diskussion börjar laborera med sanningsbegreppet, så finns det anledning att misstänka att de egentligen vill säga något som helt enkelt inte är sant.

Om man ska vaccinera sig mot sådant så måste man tänka både fritt och rätt. Och det behöver vi alla, vare sig vi är akademiska lärare, studenter, eller något annat.

Artikel i Dagens Nyheter: Pandemin visar att filosofer bör ta rollen som rådgivare Länk till annan webbplats.