Professor i design vid Umeå universitet
Krönika
Att se till helheten
Nästan oavsett vilken typ av forskning och kunskapsutveckling man intresserar sig för så står man inför en central utmaning: komplexitet. Hur vi tar oss an de frågor, fenomen och företeelser som först framstår som i det närmaste omöjliga att greppa lämnar djupa spår i den kunskap arbetet resulterar i, skriver Johan Redström.
Några av de mest kraftfulla verktygen vi har utvecklat för att hantera komplexitet går under familjenamnet analys. Själva ordet beskriver väl hur det går till: genom att lösa upp ett större problem i mindre delar, kan man systematiskt arbeta sig fram till en punkt där de enskilda delarna är mer hanterliga.
Design hanterar, i vissa avseenden, komplexitet på precis motsatt sätt. Det finns många anledningar till det, och några av dem blir tydliga om man ser till vårt områdes historia.
När en skicklig hantverkare framställer ett ting blir det till en självklar helhet: samma händer, samma kunskap, färdigheter och tankar om uttryck och användning – samma person – präglar resultatet. I den industriella produktionens barndom tänkte man nog inte på att det här spelade så stor roll, och att det stora problemet var själva produktionen. Det visade sig fungera rätt dåligt. Det fattades något, något väldigt viktigt.
Begreppet ”assembly line” beskriver faktiskt själva grundproblemet: det som kommer ut är en sammansättning av delar producerade av olika människor, olika maskiner och olika material. Men det räcker inte med att delarna sitter fast i varandra och att resultatet fungerar. Vi behöver mer än så: en stol är mer än ett antal ben, en sittyta och ett ryggstöd – det är en helhet som mer än något framstår som just det, som en stol.
Det är i detta som design som vi nu känner det föds: som ett svar på de utmaningar den industriella produktionen innebar när det gäller hur man skapar en meningsfull helhet. Arbetet med ”prototyper” blir centralt: komplexiteten i designproblemen hanteras genom att man systematiskt arbetar igenom olika sätt att skapa en helhet bortom de enskilda delarna. Vi hanterar inte komplexiteten hos en stol genom att försöka isolera ben, sittyta och ryggstöd från varandra; vi gör det genom att systematiskt undersöka hur vi kan nå bortom en sammansättning till den helhet vi kallar stol.
En stol är inte speciellt komplex jämfört med de utmaningar vi möter idag, men den illustrerar fortfarande den grundläggande riktningen för hur vi närmar oss komplexitet: inte genom att ta isär och hantera delarna var för sig, utan genom att föra samman och se till helheten.
Du kanske också vill läsa
Debatt 2 september 2024
Trots att riskerna med fältarbete är välkända diskuteras de sällan i forskarutbildningen. Frågor kring risk och säkerhet bör behandlas i doktorandkurser om metoder eller etik och u...
Nyhet 16 april 2024
I den svenska sjukvården samlas mängder av data in som kan bli en enorm tillgång för forskare. Men otydliga lagar och tekniska utmaningar bromsar användandet. Nu växer arbetssätt o...
Nyhet 16 april 2024
Hälsodata har blivit en allt viktigare tillgång för forskningen. De kan hjälpa oss att få svar på frågor om alltifrån samhällsreformer till medicinska behandlingar. Men enkel tillg...