Att doktorera i periferin av olika discipliner

2018-01-23

Jag är så tacksam över att ha fått börja min doktorandutbildning. Det absolut bästa är nog den personliga utveckling som man genomgår under studierna i arkeologi. Det är som om hjärnan långsamt knådas och omformas så att man ser saker från helt nya, annorlunda perspektiv. Jag lär mig att se på omvärlden med nya ögon – en mera kritisk blick och med en större förståelse för generella samhällsprocesser, samt en ökad insikt i sociala mönster och företeelser som återkommer. Att lära sig tänka kritiskt, att ifrågasätta, analysera och utmana, skapar en ödmjukhet och beundran inför de kunskaper som andra inom och utanför mitt fackområde besitter.

Att doktorera i periferin av olika akademiska discipliner är dock en större utmaning än vad jag hade trott. Det där med att jobba tvärvetenskapligt och gränsöverskridande låter så självklart när det nämns i litteraturen, men i praktiken är det betydligt mera komplicerat. Det är nog tänkt att fungera som så, att man tar kunskaper från olika håll och använder dem i nya sammanhang. Men att faktiskt tillhöra den ena disciplinen och sedan verka i en annan tycks däremot inte vara lika självklart, trots att det är långt ifrån ovanligt. Att som konservator doktorera inom ämnet arkeologi och samtidigt hävda att forskningen man bedriver är betydelsefull för såväl arkeologin óch konserveringssektorn verkar ibland vara lite känsligt.

En konservator arbetar först och främst utifrån ett naturvetenskapligt perspektiv och inte ett humanistiskt. I sektorn betraktas den naturvetenskapliga forskningen som den primära och mest värdefulla. Humanistisk forskning inom konservering är nästan lite fult. Det är kunskap om materialen, de fysiska och kemiska egenskaperna, som sätts främst. Även om ett gott handlag är en förutsättning för att kunna arbeta som konservator, är det mindre viktigt inom akademisk forskning. När jag berättar om min forskning, som handlar om arkeologiskt material men inte på något sätt om de naturvetenskapliga processer som påverkar det, tycker jag mig ibland ana en viss skepticism.

Också bland arkeologer är det ämnesöverskridande tillvägagångssättet känsligt. För dem är jag konservator, och konservatorer håller på med att göra saker som hejdar nedbrytning och förfall av föremål. Sen är de bra på att snygga till grejerna också. I arkeologernas värld betraktas jag inte som arkeolog, trots magisterexamen i arkeologi med kulturvård som spetskompetens. Det anses nämligen att det som gör en arkeolog är flerårig erfarenhet av fältarbete. Det finns ju argument för detta – jag är knappast rätt person att leda ett fältprojekt, även om jag har gått en GIS-kurs och trots att jag har vissa praktiska fälterfarenheter. Men arkeologi är idag så mycket mer än fältarbete. Än insamling, inmätning och dokumentation. Jag är övertygad om att man även utan praktisk fälterfarenhet kan genomföra kontextuella tolkningar av källmaterial, kan leda projekt, handlägga ärenden eller utföra detaljerade utredningar.

Det ironiska är att mitt forskningsprojekt handlar just om samarbete. Min utgångspunkt är att alla som på ett eller annat sätt arbetar professionellt med det arkeologiska kulturarvet strävar mot samma mål, även om vi använder olika verktyg för att nå målet. Min forskning handlar om hur vi kan använda våra olikheter och kombinera våra kunskapsområden i en gemensam ansträngning att dokumentera, bevara och skydda kulturarvet. Tillsammans kan vi jobba för att framhäva fler dimensioner av kulturarvet, så att fler berättelser av större mångfald hörs och berörs i många år framöver.

Tur för mig att jag omges av ett par riktiga visionärer (eller ska jag skriva rebeller?) i min direkta närhet. Människor som ser möjligheterna, vågar satsa, vågar tro på mig. Tack vore dessa människor får jag chansen att höras i olika sammanhang, och det fungerar! Tillfällena när konservering inte nämns eller hoppas över i diskussioner som rör den arkeologiska processen blir allt mer sällsynta. För mina studiekamrater har det nu blivit självklart att jag är med och bidrar med ytterligare ett perspektiv i diskussionen. Jag hoppas bara att doktorandresan inte resulterar i en identitetskris om några år. För i smyg har jag också börjat undra, var hör jag hemma egentligen?

1 kommentar

Tack för din kommentar. Den kan komma att modereras innan den publiceras.

  • Gunilla Granath

    Vilken spännande text och vilken intressant position du har! Jag kan verkligen förstå din smygande osäkerhet. Jag tänker dock att hur naturvetenskapligt inriktad man än är, borde ett humanistiskt inslag alltid ingå i och bidra till ett vidare perspektiv på hur man betraktar, bedömer och utvecklar något. Att se vetenskap som antingen rent humanistisk eller naturvetenskaplig tycks rätt gammeldags.

    2018.02.02

Ta del av information om behandlingen av dina personuppgifter