De informella meriterna inom akademin

2020-11-16

Jag skrev min avhandling om meritokratin inom akademin 2016. Om hur akademin bygger på en föreställning om att vi objektivt och neutralt kan bedöma varandras meriter, och också på tanken om hur vi alla, oavsett bakgrund, har samma möjligheter att avancera uppåt. Bara vi arbetar hårt nog och är tillräckligt smarta. Antal publikationer och landade forskningsanslag är viktigt när vi rekryterar och befordrar inom universiteten. Meritpoäng eller höga resultat på högskoleprovet är vägen in på prestigeutbildningar på våra universitet. Så ska det väl vara, hårt arbete ska ge utdelning.

Men, meritokratin bygger också på föreställningen om att vi alla börjar från samma startpunkt. Som om familjebakgrund, var i världen vi föddes, växte upp, vilket stöd vår familj kunnat ge, vilka vi känner, inte spelar någon roll. Vi inser nog alla att det påverkar våra möjligheter att lyckas, eller åtminstone för hur lång vägen dit blir. Kruxet kan också vara, att sedan, när vi väl har ”lyckats”, kommit in på drömutbildningen, till exempel, så kanske våra formella meriter ändå inte räcker till. Andra saker blir plötsligt viktigare än hårt arbete och intelligens. Informella meriter. Omöjliga att förstå sig på, för vissa, självklara för andra.

När jag som 20-åring började plugga på Uppsala universitet hade jag inga som helst förkunskaper om akademin, om högre studier och begreppen jag mötte var helt nya, och väldigt förvirrande. Vad var egentligen en dekan, eller en institution för den delen, en doktorand? Den första tentan skrämde vettet ur mig. Mina föräldrar hade inte pluggat vidare, och jag växte upp i en kommun där andelen som går vidare till högre studier var (och är) långt under riksgenomsnittet.

Väl på universitetet så reagerade jag starkt på hierarkier jag inte riktigt kunde sätta fingret på. Sittningar och gasquer intresserade mig föga, jag kände mig utanför hur jag än piffade till mig. Det jag hade fått med mig hemifrån, som hjälpte mig var språket, och ett starkt samhällsengagemang. Det blev mina informella meriter och de balanserade ofta upp min brist på kunskap om akademin.

Jag och min kollega Seema har just skrivit en artikel där vi tittat närmare på vilken betydelse formella och informella meriter har på två utbildningar till jägmästare repsektive veterinär. Den förstnämnda utbildningen beskrevs av en lärare i en intervju som ”en som vem som helst kan komma in på nuförtiden”, medan den andra är en av de mest populära i Sverige. I båda fallen krävs förstås formella meriter för att komma in. Men, i båda fallen visar det sig att de formella meriterna snart hamnar i skymundan när studenterna är på plats, då kickar istället de informella in. I båda fallen handlar det väldigt mycket om kön och föreställningar om manligt och kvinnligt och vad som passar vem bäst.

Att vara man är en informell merit på båda utbildningarna. De kvinnor och män som vi intervjuat – lärare, ledare, studenter och administratörer – berättar om hur män på utbildningarna ges fördelar på olika sätt. På veterinärprogrammet är männen så få (cirka 10 procent av dem som går programmet) att de omhuldas. Dessutom lever bilden av veterinären som man kvar, trots att kvinnorna varit fler på utbildningen sedan slutat av 1970-talet. Det sitter i väggarna, sa en av de personer vi intervjuade. På jägmästarprogrammet är männen fortfarande i numerär majoritet, och utgör också norm.

Jakten på fler män till veterinärprogrammet sker bland annat genom informationskampanjer där man valt att tona ner det omvårdande i veterinäryrket, medan jakten på kvinnor till jägmästarprogrammet sker genom tjejhelger och andra insatser där kvinnor ska ges trygga rum för att våga sig in i skogen. Lek med tanken på det motsatta, att killar skulle göras mer intresserade av veterinäryrket genom att få träffa andra unga män under en helg för att prova på veterinäryrket i en ”men-only”-miljö där de kunde känna sig trygga och förbereda sig för att vara i minoritet på utbildningen. Det låter inte som en jämställdhetssatsning som vi kommer att få se på något lärosäte i Sverige inom kort…

På jägmästarutbildningen har vi fått beskrivet för oss att en riktig jägmästare är man, äter kött, jagar, hatar varg och kör skoter. Kommer från skogsbakgrund. Att vara fysiskt stark är viktigt, och att inte behöva ta ansvar för det dagliga i en (heteronormativ) familj. Det talas inget om formella meriter och att plugga hårt och ha bra betyg. Fler kvinnor än män pluggar hårt, menar de vi pratat med. Men pluggande ses ner på, förlöjligas ibland. När jakten på sommarjobb beskrivs i våra intervjuer så berättar intervjupersonerna att skogsnäringen gärna anställer ”rätt typ” och hur att vara rätt är viktigare än att ha formella meriter.

Veterinärutbildningen beskrivs i våra intervjuer som ett program med ”överbelästa” unga medelklasstjejer med allvarliga stressproblem. Fler killar, menar både studenter och lärare, skulle minska stressen. Killar, sägs det, tar sina studier med en större nypa salt, har en mer avslappnad attityd och skapar på så sätt en bättre stämning. Formella meriter, att vara duktig och ambitiös översätts till att vara fel. Att vara man är bättre, för då är man inte så stressad. På utbildningen uttrycks också en oro för att det inte kommer att finnas veterinärer som arbetar med produktionsdjur om det bara är tjejer som utbildar sig.

Tjejerna förväntas vara mest intresserade av husdjur, medan om fler killar gick utbildningen (sägs det i intervjuerna), skulle det trygga tillgången på veterinärer också inom de gröna näringarna. Killar är starka, de orkar jobba med stora djur och ute i distrikten där det kan krävas både jour och att kunna resa långa avstånd med kort varsel. Sägs det. Återigen, fysisk styrka och att inte ha så mycket ansvar för hemmet är ideal. Det säger sig självt att många av de kvinnliga studenterna reagerar. De vill inte bli skrivna på näsan vad de förväntas vara intresserade av. En tjej på veterinärutbildningen sa uppgivet: ”det spelar ingen roll hur hårt jag jobbar, det som skulle spela roll är om jag bytte kön”.

Det finns en stark tro inom akademin på att meritokratiska processer funkar bra. Det gör oss ibland blinda för det som inte funkar, och för de informella meriter som faktiskt spelar roll. Här ligger sånt som klass, kön, hudfärg och annat och lurar på oss. För forskningen har också visat att ju mer övertygade vi är om att vi följer meritokratiska principer, desto sämre blir vi på att se när vi inte gör det (Castilla och Benard 2010).

Jag tror inte att vi kan förlita oss på att meritokratiska processer och formella meriter alltid leder rätt. Vi behöver fortsätta att kritiskt granska meritokratin som idé och praktik. Vi behöver fortsätta att studera hur formella och informella meriter spelar roll och påverkar akademiska processer och utbildningsmiljöer. Det behövs en kritisk subjektivitet och självrannsakan. Och nyfikenhet på andra perspektiv och andra människor än de vi är vana att se i våra korridorer. Vi strävar ju ändå efter schyssta förhållanden för alla som vistas och vill vistas inom akademin.

18

4 kommentarer

Tack för din kommentar. Den kan komma att modereras innan den publiceras.

  • Annika Andersson

    Tack för att du delar med dig av dina tankar och forskning här--det är alldeles för lätt att bli "hemma-blind".

    2020.11.19

  • Kevin Bishop

    Thank you for two examples that illustrate so clearly what lies in the term "informal merits", and how they compromise the comfortable picture many of us would like to have of an academic meritocracy.

    2020.11.19

  • Nina Almgren

    Tack för en mycket intressant, konkret och tankeväckande gästblogg.

    2020.11.19

  • Gunnar

    Jag håller inte med om påståendet att "meritokratin bygger också på föreställningen om att vi alla börjar från samma startpunkt."

    Meritokrati värderar formell utbildning och resultatet av denna. Den säger inget om förutsättningar och insatser.

    Meritokrati är inte mera rättvis än andra värderingssätt.

    2020.11.23

Ta del av information om behandlingen av dina personuppgifter