Att brinna för sin forskning

2020-06-01

De senaste månaderna har varit en dramatisk tid på många sätt. Vi är mitt uppe i en pandemi som var svår att förutse och som slår skoningslöst. Samtidigt är klimatförändringarna lika akuta som innan. I debatten hörs röster som menar att vi inte kan ta hänsyn till klimatet nu, vi måste fokusera på att ”komma igen” efter pandemin.

Andra anser att det är just nu, när vi upplever hur snabbt vi kan ändra beteenden i kris, som vi har möjlighet att förändra sättet vi lever på. Kanske är det just när saker och ting kommer (för) nära och när allvaret flyttar in i kroppen på oss, som vi inser att det inte finns några alternativ. För min del hände detta för några månader sedan, på allvar.

Vi hamnade mitt i skogsbränderna i Australien över jul och nyår. Jag har berättat om det redan, hur det var och vad vår familj gick igenom. Jag skrev om det i Dagens ETC den 26:e januari. Jag, min man och våra tre barn och en av barnens kompisar var på semester i New South Wales. Vi skulle fira jul och nyår med vår familj där. Jul hann vi med, och vi åt ostron och drack champagne, spelade boll på stranden och badade. Som vi alltid gör när vi firar jul där.

Men det var ändå annorlunda den här gången. Vi hade laddat ner två appar på våra telefoner, en som visade och förutspådde luftkvalitén och en som berättade för oss var bränderna fanns för tillfället. Vi spelade boll när brandröken inte var så tjock och jag tänkte att så många svarta kakaduor brukar det aldrig vara här nere vid kusten. De bor ju hellre i skogarna. Men de hade redan evakuerat därifrån, visade det sig.

I februari hade vi kick-off för vårt stora nya Mistraprogram i miljökommunikation här i Uppsala. Då pratade vi en hel del om känslornas betydelse för förändring. Om hur vi som människor måste känna att det vi gör är viktigt och rätt, och hur känslorna kan hjälpa oss att agera på andra, och mer hållbara, miljövänliga sätt.

Jag förstår precis, och jag känner det starkt. Jag har klimatkrisen i kroppen numer. Den flyttade in med full kraft när vi stod där på stranden på nyårsafton och såg bränderna närma sig. Innan hade den knackat på lite, skrapat på mig och stört mig. Bott mest i huvudet.

Men, när vi var fast där i brandområdet med fyra barn, tonåringar i och för sig, men ändå barn som det var vårt ansvar att ta hand om, när tankar om framtiden, deras, vår, planetens, sköljde över mig. Då var jag kolugn i stormens öga, då förstod jag inte bara med hjärnan utan också med magen och hjärtat att forskarens roll också är att påverka samhällsdebatten. Att ge sig in i den och utmana och vara modig. Att inte vika ner sig för klimatförnekare och andra troll.

Det finns många forskare som redan är modiga och som pratar om klimatförändringarna, inte bara i akademiska rum, utan i offentligheten. De gör det mycket och de syns ofta. Jag är tacksam för det. Sen har vi en hel massa andra forskare som inte syns alls lika mycket, om ens alls. Fast de (vi) har mycket bra att säga. Varför inte då?

Vi är ovana, vet inte hur vi ska uttrycka oss, vill inte vara på tv (jag låtsades en gång att jag skulle ringa upp senare när TV4 ringde om min avhandling), det är läskigt med radio (jag fick kämpa hårt med mitt flyktbeteende i Radio Upplands väntrum när jag skulle prata om jämställdheten i skogen).

Vi kanske också känner oss bekväma i vår forskarroll och vill inte sticka ut hakan för långt. För tänk om det blir en stor debatt, tänk om jag får en massa skit för det jag säger. Det är inte otroligt. Så, nä, jag vågar inte. Kan inte. I dagens samhällsklimat är jag inte förvånad. Även min artikel i ETC, fast jag inte sa något särskilt kontroversiellt där, väckte några klimatförnekare till liv i kommentarsfältet. Men också ganska många som kom till mitt försvar.

Så känslorna, engagemanget. Barnen. Framtiden. Forskningens roll. Vårt stora Mistraprogram, jag är så glad att vi har dragit igång nu, och att vi är så många där som kan stötta varandra att våga lite till, att ge oss ut i debatten, med fakta och evidens. Men också med känslor och engagemang. Jag ska försöka våga, men jag vill inte våga ensam. Det vågar jag inte.

8

Ta del av information om behandlingen av dina personuppgifter