Hur värderar vi samverkan?

2012-05-28

Universitetens huvudsakliga uppgifter består i att forska och undervisa. Under senare tid har det allt oftare betonats att det också är viktigt att resultaten är samhällsrelevanta. Och det tycker jag är ett rimligt krav. Visserligen måste vi i alla lägen värna om den akademiska friheten, om grundforskningen och om den kreativa arenan, där nya idéer föds och utvecklas utan styrning. Men ändå, det är ju inte så tilltalande att skriva texter som för evigt förpassas mer eller mindre olästa till en bokhylla. Utbildningen bör sträva efter att ge studenterna möjligheter att utveckla ett kritiskt förhållningssätt och att bli nyskapande samhällsbyggare. Forskarna kan med fördel ta större plats i samhällsdebatten, fullt förvissade om att forskningsbaserad kunskap är en av de hörnstenar varpå samhället vilar.

Men kontakterna med samhället ska inte vara enkelriktade. Vi förväntas också samarbeta aktivt med näringsliv, offentlig sektor, organisationer och andra samhällsaktörer. Länge har vi kallat det här för den ’tredje uppgiften’. Och många är vi som år efter år ägnat åtskilliga timmar åt att föreläsa och publicera i populärvetenskapliga sammanhang. Själv har jag gjort det för att det känts meningsfullt. Och för att det är roligt. Och för att den publik man möter nästan alltid är intresserad och diskussionsvillig. Däremot har det inte handlat om strategisk meritering, eftersom den sortens aktivitet måhända uppmuntrats med en klapp på axeln men sällan värderats alls vid bedömningar.

Men nu kan det bli ändring på det. Av Anders Flodströms offentliga utredning Prestationsbaserad resurstilldelning för universitet och högskolor framgår att också samverkansuppdraget kan vägas in i bilden av akademisk framgång, för såväl individ som universitet. Att föreläsa, att medverka i radio och TV och att skriva för dagspressen ges en lägre betydelse, eftersom det är just enkelriktade processer. Något mer tyngd ges forskningsprojekt och andra aktiviteter som sker i ett mer regelrätt samarbete. Och allra mest värt tycker man att det är om universiteten avsätter egna resurser för samverkan, samt drar in pengar på uppdragsforskning och uppdragsutbildning.

Åtskilliga kritiska frågor inställer sig genast. Hur ska vi mäta dessa indikatorer? Hur blir det med den akademiska friheten? Vilken forskning lämpar sig för samverkan? Och vilken värdegrund vilar systemet på? Frågor som vi kommer att få ägna en hel del uppmärksamhet framöver…