Logotyp Curie - samtal om forskningens villkor
Dubbeldörr som står på glänt och ljuset silar in.

Foto: Depositphotos

debatt

Forskarvärldens slutenhet hot mot akademin

Stimulera forskares medverkan i det offentliga samtalet. Öka samhällsanknytningen i forskning och utbildning. Ge yrkeserfarenhet från världen utanför akademin ett högre meritvärde. Det är några av förändringarna som akademin måste genomföra för att inte förlora sin legitimitet, skriver Louise Bringselius.

Porträttbild av Louise Bringselius.

Louise Bringselius.

Den akademiska friheten är hotad i många länder. Sådana hot finns även i Sverige.

Men det finns också hot som kommer inifrån akademin. Det handlar om otrygga anställningar, bristande ledarskap, hård publiceringspress, positioneringar, diskriminering och revirstrider. Det finns även en växande och berättigad kritik mot akademins slutenhet. Expressens kulturredaktör Victor Malm skrev om detta i en kolumn den 1 januari:

”Lärosätena vill inte ha en kritisk offentlighet där kunskap, forskning och argument prövas, granskas och undersöks; de är inte intresserade av att testa sina resultats relevans och betydelse i ett kulturellt och politiskt sammanhang. De föredrar att trumpeta när nya stora sanningar har upptäckts i våra skattefinansierade elfenbenstorn.”

Det finns helt enkelt en rad problem i akademin. Det jag vill uppmärksamma i det här inlägget är behovet av att bryta akademins slutenhet. Under mina dryga 20 år som forskare har jag upplevt att akademin blivit allt mer stängd.

...det finns också hot som kommer inifrån akademin. Det handlar om otrygga anställningar, bristande ledarskap, hård publiceringspress, positioneringar, diskriminering och revirstrider.

Jag hörde nyligen en av våra mer framträdande samhällsdebattörer säga att han kanske aldrig blivit professor idag, eftersom det inte längre finns utrymme i en forskarkarriär för ett stort engagemang i det offentliga samtalet.

Men med en sådan slutenhet kommer allmänhet och beslutsfattare snart att undra varför de ska finansiera akademin – eller ens lyssna på den. Ännu mindre kommer man att engagera sig i frågor om akademisk frihet. Det här gäller framför allt de samhällsvetenskapliga ämnena, inklusive mitt eget huvudämne företagsekonomi. Det gäller inte alltid och överallt, men i alltför många akademiska miljöer.

Akademin behöver därför genomföra flera förändringar.

För det första behöver lärosäten belöna medverkan i det offentliga samtalet, exempelvis med ekonomisk ersättning och genom att värdera sådant arbete högre vid tillsättning av akademiska tjänster. Det kan handla om debattartiklar och intervjuer, men även om böcker som riktar sig till en publik utanför akademin. Där jag verkar har populärvetenskapliga böcker inget meritvärde och de får skrivas på fritiden. Istället ligger fokus helt på anslag, publikationer och citeringar eller undervisning. Även regeringen behöver i sin styrning belöna forskares samverkansuppdrag.

...med en sådan slutenhet kommer allmänhet och beslutsfattare snart att undra varför de ska finansiera akademin – eller ens lyssna på den.

För det andra behöver akademin öka samhällsanknytningen i forskning och utbildning. I Sverige finns en stark tradition av kritisk, emancipatorisk forskning med syfte att avtäcka maktstrukturer. Det är värdefullt, men det får inte hindra forskning med en mer konstruktiv ansats. Genom relevanta forskningsämnen och interaktiv forskning kan forskare, beslutfattare, professioner och allmänhet dela erfarenheter och perspektiv. Beslutsfattare och andra bör också bjudas in i högre grad för att föreläsa och samtala med studenter.

För det tredje behöver akademin uppvärdera extern arbetslivserfarenhet och praktisk kunskap. Många forskare har gjort hela sin karriär innanför akademins väggar. En karriär utanför akademin måste värderas högre, i synnerhet vid rekrytering till ledande poster. Erfarenhet från olika typer av verksamheter ger värdefulla perspektiv och kan göra det lättare att bryta upp gamla strukturer inom akademin. Yrkeserfarenhet från världen utanför akademin ska inte läsas som vita luckor i ett akademiskt cv.

För det fjärde behöver forskare erbjudas ett gott kommunikativt stöd. Idag talas det mycket om vikten av forskningskommunikation, men man gör det alltför ofta utifrån en idé om att kommunikatörer och vetenskapsjournalister ska ta över forskarens roll. Det är inte ovanligt att man raljerar över forskare som misslyckats i sina kontakter med journalister, som ett sätt att legitimera att andra professioner kliver in. Lärosäten behöver ha större tillit till sina forskare och snarare skapa stödjande strukturer. Det ska inte finnas en konkurrens mellan kommunikatörer och forskare, utan de behöver gå armkrok. Framför allt behöver forskningskommunikation oftare ha formen av en dialog, där forskare, politiker och praktiker möts och berikar varandra i ett förståelseinriktat samtal.

För det femte behöver akademin verka för att utveckla den akademiska kulturen. Jag hör forskare berätta hur de har varnats för att medverka i den allmänna debatten, eftersom kollegor då kommer nedvärdera dem som forskare. Därför har de tystnat. Så får det inte vara. Forskare måste kunna välja olika vägar och respektera varandra – även dem som rör sig mellan akademi och samhälle. Här behövs även en större kulturresa, där forskare lämnar revirtänkande och misstänksamhet och möter varandra i ett konstruktivt samtal i offentligheten.

...de har varnats för att medverka i den allmänna debatten, eftersom kollegor då kommer nedvärdera dem som forskare. Därför har de tystnat. Så får det inte vara.

Självklart behövs även ett intresse för forskningen och akademin från samhällets sida. Här har jag dock valt att avgränsa mig till frågan om akademins interna resa.

Låt näringsliv, förvaltning, politiker och allmänhet få möta forskare och medverka i forskning och utbildning i större utsträckning. Då kommer akademin att öka sin legitimitet och därmed stå tryggare i sin akademiska frihet. Det betyder inte att alla forskare behöver bli utåtriktade, men för dem som vill och kan ska det vara möjligt. Det betyder inte heller att forskningen ska tumma på sitt oberoende och gå i omgivningens ledband, utan oberoende och integritet måste alltid värnas.

Vägen till samverkan och relevans är inte alltid enkel, men det krävs åtgärder för att öppna upp akademin om den ska stå stark i framtiden.

Louise Bringselius, docent och universitetslektor i företagsekonomi vid Lunds universitet. Kolumnist och samhällsdebattör, fristående författare och föreläsare. År 2021-2022 föreståndare för samverkansplattformen Institute for Public Affairs vid Lunds universitet.

Skriv din mening i Curie

Vill du tycka till? Välkommen att skriva en replik eller ett eget inlägg om forskningens villkor!

Mejla ditt debattinlägg eller din replik med kontaktuppgifter till: debatt@tidningencurie.se

Mer om vad som gäller för att skriva i Curie

Läs hela debattråden

Du kanske också vill läsa

Nyhet 22 maj 2019

Siv Engelmark

Att kunna betala med kontanter eller att valsedlar inte borde plockas offentligt. Frågor som rör integritet intresserar den politiskt engagerade matematikprofessorn Svante Linusson...

Nyhet 26 februari 2019

Anders Nilsson

Förväntningarna på forskare att samverka med det omgivande samhället har ökat de senaste tio, femton åren – men många vittnar också om vilka utmaningar det innebär. Jonas Stier fo...

Krönika 20 september 2016

Det talas mycket om nätverkandets roll inom akademin. Särskilt om hur betydelsefullt det är för forskningen, både i det inledande skedet när forskningsidén föds, under själva forsk...