Dolda kostnader för gästforskare motverkar jämställdhetssatsning

I Chalmers jämställdhetssatsning Genie (Gender Initiative for Excellence) ingår ett gästforskarprogram. Det syftar till att öka andelen kvinnor vid lärosätet och samtidigt locka till sig topptalanger som bidrar med internationella perspektiv, även från underrepresenterade regioner. Tanken är att gästforskare ska få tillgång till och bidra med nätverk, etablera nya samarbeten och ha möjligheter till karriär- och personlig utveckling.

Genies gästforskarprogram har hittills stöttat 14 forskare från 10 olika länder. Villkoren är mer generösa och flexibla än många liknande program, exempelvis tillåter finansieringen stöd till forskare tidigt i karriären och att familjemedlemmar följer med.

Om gästforskarprogrammet ska kunna leva upp till sitt syfte att främja jämställdhet måste detta dolda arbete – dessa mobilitetskostnader – synliggöras och framför allt måste stödet omfördelas.

Och ändå. Utifrån de olika roller vi haft som gästforskare, värd och institutionens representant för Genie har vi insett att det merarbete som rekryteringen av gästforskare innebär snarare hindrar än hjälper. Om gästforskarprogrammet ska kunna leva upp till sitt syfte att främja jämställdhet måste detta dolda arbete – dessa mobilitetskostnader – synliggöras och framför allt måste stödet omfördelas.

Beskedet om att vår ansökan om gästforskare blivit beviljad kom för två år sedan. Den initiala entusiasmen dämpades dock när vi upptäckte flera flaskhalsar i processen. Bristen på lämpliga skolalternativ för två medföljande tonårsbarn tvingade oss att ändra karaktären på besöket. Istället för ett helt läsår som planerat blev det istället tre kortare besök utan någon medföljande familj.

De praktiska frågorna kring anställningen blev också en utmaning. Att gästforskaren kom från ett land utanför EU komplicerade i hög grad frågor om visum, arbetstillstånd, kontrakt och skatter. Bostadsbristen i Göteborg är en enorm utmaning för alla som flyttar hit, men i det här fallet fastnade vi i en ond cirkel till följd av osäkerheten kring tidpunkten för och längden på vistelsen, samt kring hur många personer som skulle komma.

Våra erfarenheter har lärt oss att mobilitetskostnader inte bara behöver definieras i monetära termer. Okompenserad tid för administrativt arbete och missade möjligheter om vistelsetiden blir kortare än planerad kostar också. Som en följd av detta blir det svårt att som gästforskare väsentligt bidra till forskning och startsträckan för att etablera framtida forskningssamarbeten blir längre.

Vi blev tvungna att navigera i otydliga processer, kringgå språkbarriärer och tolka saknad eller tvetydig information från olika källor.

Både som gästforskare och som värd (och värdens avdelning) la vi många timmar på osynligt och obetalt akademiskt arbete, inte bara genom att organisera möten, seminarier och föreläsningar i samband med besöket, utan också för att hantera logistiken. Vi blev tvungna att navigera i otydliga processer, kringgå språkbarriärer och tolka saknad eller tvetydig information från olika källor. Den hjälp Chalmers centralt erbjöd var försumbar.

De dolda mobilitetskostnaderna, det vill säga den tid som ägnas åt att ordna visum och navigera i frågor som rör familjeansvar och boende, slår hårdast mot dem som initiativet syftar till att hjälpa: forskare som befinner sig tidigt i karriären, som har barn och som kommer från länder utanför värduniversitetets kulturella sammanhang.

Vi tycker att det är viktigt att lyfta frågan om vem som har ansvar för att ge stöd till de forskare som bidrar till att uppfylla mångfaldsmått för en organisation. Chalmers bör, liksom andra topprankade lärosäten, tillhandahålla centraliserad information både inför och under en gästforskarvistelse (inklusive orienteringsmaterial och välkomstpaket innehållande praktiska checklistor och resurser) och individanpassat stöd till internationella besökare. Det är nödvändigt för att inte bara på pappret uppnå mål som är relaterade till jämställdhet och mångfald och för att undvika att redan överbelastade forskare måste lägga sin tid på att navigera i det som skulle kunna centraliseras. I detta ansvar borde också ingå att samarbeta med kommunen kring bostäder och skolalternativ på alla nivåer och inom olika skolsystem.

I stället faller stödet i den undervärderade och osynliga kategorin "obetalt akademiskt arbete" som oproportionerligt missgynnar kvinnor.

Trots de dolda mobilitetskostnaderna och missade möjligheterna vi beskrivit blev gästforskarprogrammet en värdefull utgångspunkt för oss för framtida samarbeten inom både forskning och utbildning. Men med tanke på de erfarenheter vi lyft här frågar vi oss om gästforskarprogram verkligen fyller sitt syfte fullt ut?

Fler kvinnliga forskare på campus och Genie-initiativets förmåga att attrahera topptalanger gynnar förvisso Chalmers, men i och med att det finns en begränsad central kapacitet för att stödja gästforskarna och deras värdar kan det i värsta fall leda till att ett besök ställs in. I stället faller stödet i den undervärderade och osynliga kategorin "obetalt akademiskt arbete" som oproportionerligt missgynnar kvinnor. Bidrar detta program, som syftar till att öka könsbalansen, därmed i själva verket till att minska jämställdheten?

Vi uppmanar därför universitetet att investera i ett centraliserat och systematiskt stöd för att underlätta mottagandet. På så vis kan potentialen som gästforskarprogrammet har för både värdar och besökare komma till nytta fullt ut och bidra till akademisk excellens för alla.

Bri Gauger, postdoktor i genusfrågor vid Chalmers institutionen för arkitektur och samhällsbyggnadsteknik (ACE); Genie representant vid ACE

Heba Allah Khalil, professor i hållbar urbanism vid Kairo universitet, institutionen för arkitektur, Egypten; Genie gästforskare

Liane Thuvander, professor i arkitektur och hållbart byggande vid Chalmers institutionen för arkitektur och samhällsbyggnadsteknik; värd för Genie gästforskare