Ensamma genier och digitaliseringens badvatten

2022-01-12

Under snart två år har det akademiska arbetet fått anpassas till pandemin. Över en natt tvingades vi ställa om till distansundervisning. Det gick sådär till en början. Efterhand har vi lärt oss en del, och vi har fått bättre verktyg. Även forskningen har påverkats – projekt har försenats, man har fått tänka om kring planerade fältstudier, genomföra fokusgrupper på Zoom, och så vidare.

Sådant är ganska självklart. Men på ett mer personligt plan har pandemiarbetet fått mig att inse något om hur jag arbetar, som jag inte hade väntat mig

Jag är lektor i ett filosofiskt ämne (bioetik och miljöetik) och arbetar på en institution där man främst sysslar med frågor om ekologi i lantbruk. Det finns stora fördelar med detta: Jag får komma nära forskning och utbildning i ämnen som miljöetiken kan ha något att säga om. Det är ett privilegium. Men det betyder också att jag inte dagligen är omgiven av kolleger från mitt eget akademiska ämne. Det kan innebära att det ibland känns ensamt. Men är det något dåligt?

Inom humaniora – inte minst filosofi – har vi gärna odlat myten om det ensamma geniet. Geniet sitter på sin kammare, läser på, tänker djupt och skriver en briljant uppsats. Sen publicerar han – det ensamma geniet har alltför ofta framställts som just en man – den lysande artikeln i en tidskrift, så att vi andra, genier eller inte, kan ta del av tankegodset. Man kan se den här myten återspeglas i hur man inom humaniora ofta tänker om författarskap. Det mest meriterande är att vara ensam författare till artiklarna. I naturvetenskap är det snarare tvärtom: Nästan alla artiklar har en stor grupp forskare som medförfattare, och trösklarna för medförfattarkap är lägre. Den kollektiva insatsen betonas.

För det ensamma geniet är pandemirestriktioner en välsignelse som ger lugn och ro och fokus. För mig är det precis tvärtom. Först nu inser jag i vilken utsträckning olika typer av fysiska möten skapat struktur i arbetet. Ett seminarium, en konferens, en föreläsning har fungerat som något att se fram emot, och ibland också våndas inför. De har varit taktstreck som gett arbetsåret dess rytm. När de försvinner tappar jag både rytm och fart. Visst finns det webbinarier och digitala möten, men nej: de funkar dåligt i detta avseende.

Jag gör en reservation, drar en lärdom och när en förhoppning.

Den viktiga reservationen är att detta är en beskrivning av hur det pandemianpassade arbetssättet fungerar för mig. Jag vet att andra upplever det helt annorlunda, och jag kan i viss mån anpassa mig.

Lärdomen är att man inte ser vissa saker i arbetslivet för att de varit så självklara. Först när det självklara blir synligt ser vi också sådant vi kan göra annorlunda.

Den förhoppning jag när är att vi någon gång kan komma tillbaka till att ha fler fysiska möten och att de inte alla digitaliseras bort. Det finns förstås goda skäl att undvika att flyga till konferenser på andra kontinenter och det finns en hel del praktiska fördelar med digitala möten. Men det direkt mellanmänskliga mötet är i flera avseenden oersättligt. Jag hoppas därför att sådana möten inte blir barn som kastas ut med digitaliseringens badvatten.

Ta del av information om behandlingen av dina personuppgifter