Digitala forskarmöten gav livsluft under pandemin

Pandemin gav för mig, som för så många andra, upphov till många funderingar om hur man bäst vårdar de kontakter och nätverk som är så viktiga för forskningens vitalitet.

Många lokala och nationella nätverk blev påtagligt lidande med inställda resor och möten. Men samtidigt stärktes ett antal internationella kontakter i takt med att träffar och konferenser online istället blev det normala. Periodvis under 2020 och 2021 hade jag mer frekventa möten med internationella samarbetspartners i Danmark, Tyskland, Australien och Storbritannien än med mina närmaste kollegor på institutionen.

I synnerhet för mina brittiska kollegor försänkta i långvariga och påfrestande perioder av lockdown var dessa tvådimensionella möten själva livsluften. Behovet av att ägna tid till småprat om den prövande vardagstillvaron bortom forskningen visade sig vara lika stort som behovet av att entusiastiskt berätta om och få återkoppling på nya forskningsidéer.

...alltmedan en hund gläfste i bakgrunden, en katt vandrade förbi på tangentbordet, och en femåring i balettkjol kröp upp i någons knä.

Våra möten kom därför ofta att fördelas ganska lika mellan dessa stämningar: en som oftast var mörk och håglös, en som faktiskt var ljusare och mer engagerad än vanligt. Våra planer för postpandemiska sammankomster och projektsamarbeten blev i takt med den logaritmiska spridningen av delta och omikron alltmer grandiosa. Detta alltmedan en hund gläfste i bakgrunden, en katt vandrade förbi på tangentbordet, och en femåring i balettkjol kröp upp i någons knä.

Det har tänkts och skrivits mycket om sammansmältningen av privatliv och arbete under pandemin. En del har funnit de suddiga gränserna enbart besvärande, men jag tillhör inte dem. Jag har alltid knutit nära vänskapsband i och genom forskningen. Skillnaden var att jag nu gjorde det på ett delvis annat sätt. En tätare kontakt och gemenskap möjliggjordes – mitt i farsoten.

Jag och mina internationella kollegor lärde känna varandra bättre mot en fond av kaotiska bokhyllor, motionscyklar och ostädade kök i olika länder och världsdelar. Platsen där vi sågs upplevdes som jämlik. Vi befann oss på en tvådimensionell akademisk allmänning dit alla var välkomna som hade en tillräckligt bra uppkoppling och någorlunda flexibel dygnsrytm. Särskilt australiensarna verkade lyckliga över tillträdet till samtal och småprat på denna allmänning utan att behöva företa sig en 20 timmar lång flygresa.

Särskilt australiensarna verkade lyckliga över tillträdet till samtal och småprat på denna allmänning utan att behöva företa sig en 20 timmar lång flygresa.

Så kan forskningsgemenskaper också se ut. En annan digital plattform där jag upplevde att forskarkontakterna tog en lite annan form och blev mer vänskapligt stöttande under pandemin var Twitter (på sina håll en nattsvart kloak, men inte just i mitt starkt redigerade flöde). Plattformen var redan före pandemin ett viktigt verktyg för kontaktskapande och informationsutbyte med internationella forskarkollegor, men just vänskapsband var det då inte så mycket tal om.

Den senaste månadens svajiga status efter massavskedandet av moderatorer och bisarra utspel från den nye huvudägaren Elon Musk har gjort att framtiden för Twitter är högst oviss. Fler akademiker än jag har under tiden försökt orientera oss i det mindre algoritmstyrda och mer decentraliserade Mastodon, en del av det så kallade Fediverse, där nätverk och servrar kopplas upp mot varandra. Känslan är främmande, men på samma gång märkligt bekant.

Mastodon påminner inte bara om gamla tiders internetforum, utan också om då man stod i den gamla högstadieskolans jättelika matsal, ensam och lite vilsen med sin bricka i orange plast, spanandes efter sina vänner. Har de kommit än? Om inte, var ska jag sätta mig så att de kan se mig när de anländer? Vi har ju massor att prata om, högt och lågt.