Min bok! Om att flärpa sin läsning

2020-04-27

Sist skrev jag lite om akademiskt läsande. Det finns mycket att säga om det. Jag tänkte nu bli mer personlig om den saken, för likt annat kan förhållandet till läsning präglas av levnadsbanan. Jag är ett bibliotekariebarn, som gick på Bibliotekshögskolan i Borås redan innan jag fyllt ett år (fast i gåstol). Med det följer typiskt ett livslångt förhållande till böcker. Men mina föräldrar tyckte att det var borgerligt och allmänt osympatiskt att köpa böcker, så även om huset var fullt med böcker så tillhörde de kommunen och byttes ut i ett slags långsamt flöde. Kanske just därför älskar jag att äga böcker, och tanken på att återlämna de böcker jag läst fyller mig med separationsångest. Men inte bara därför.

Tidigt under min doktorandtid förföljdes jag av en känsla att min akademiska beläsenhet var alltför skral. Jag behövde läsa, och jag läste. En bibliotekarie på Stockholms universitet visade mig att jag under första året hade lånat 252 böcker. Skrytmåns, tänker kanske du, men håll i hatten: jag hade självklart inte pärm-till-pärm-läst alla. Däremot hade året lärt mig att så heller inte är idealet. Många böcker ska användas – skummas igenom, klämmas på, förvaras en tid – snarare än lusläsas. Utan lästekniker går vi under.

Hur som helst: boklånandet medförde nya former av påfrestning. Bibliotek vill ju gärna ha tillbaka de böcker man lånat. Känslan var olidlig. Jag hade nämligen inte bara lånat böckerna, utan gjort dem till mina – investerat min tid i dem, och skapat ett girigt ägarbehov av dem. Detta var påtagligt på ett exemplarspecifikt sätt, eftersom jag hade anammat flärpandets praktik. En flärp kallas nog egentligen inte för flärp. Jag syftar på de små färgade plastmärken som sticker ut ur de mer systematiska juriststudenternas lagböcker – en fysisk manifestation av att boken faktiskt lästs (i), och ett bra alternativ till styggelsen att kladda i böckerna. I början hade jag en idé om att olika färger skulle stå för olika saker, men den systematiken blev för jobbig och jag övergav den snart. Bokmagarna blev färgglada. Flärpar är ofta väl breda, som en tumme kanske, så praktiken fick förfinas genom tysta, malande och klart introverta klipp- och skärsessioner tillsammans med märkliga kolleger.

Ytterst motvilligt återlämnar man en bok man läst och därtill flärpat. Under åren som följde köpte jag därför alla böcker, vilket blev dokumenterat dyrt. Men förutom det, och förutom mödan det innebär att flytta, byta jobb eller kontor, så är ägarkänslan härlig. Man har sitt flärpade arbetsmaterial i sitt ljuvligt oöppna kontorslandskap.

I samband med återbesök i redan lästa böcker får man ibland anledning att avflärpa. Hur kan detta framstått som så flärpbart 2015? kan man tänka. Min hustru, som också är akademiker, lånar ibland mina böcker, och klagar återkommande på att mina flärpar stör hennes läsning. ”Får jag snälla avflärpa denna”, kan hon säga. ”Kommer inte på fråga”, blir alltid mitt svar. Därför har bokhyllan hemma flera böcker i två exemplar – ett är hennes, ett är mitt och bara mitt.

 

4

1 kommentar

Tack för din kommentar. Den kan komma att modereras innan den publiceras.

  • Peter

    Ha ha ha!
    Själv gjorde jag mig av med merparten av mina egna köpta böcker för några år sedan - jag hade ju läst dem och skulle inte läsa dem igen. Ville också så att säga få mer luft hemma och ville inte inte att mitt hem skulle vara ett museum över days gone by.

    Nu har jag börjat fylla hyllorna igen med nya förvärv och erfar dessutom en saknad efter i alla fall vissa av de tidigare utgallrade böckerna.

    2020.04.29

Ta del av information om behandlingen av dina personuppgifter