Jag drömde om matte och blev adopterad av lodisar

2019-04-30

När jag valde program till universitetet ville jag ha två saker. Mycket matte, och ett bra jobb efter utbildningen. En kompis storasyster läste till civilingenjör, och kompisen förklarade att med den utbildningen kunde man bli ”lite vad som helst”. Det fanns många olika inriktningar att välja på. Jag valde Data, för det här utspelade sig 1997, då IT var vad AI är idag.

Universitetet var stort och komplicerat. Vi hade få schemalagda timmar, men studietempot var ett annat än under gymnasietiden, och även mina klasskamraters ambitionsnivå. För första gången i mitt liv skrev jag under medel på en dugga, och ringde hem och grät. Jag lärde känna en kvinna några år äldre än mig själv, som jobbat ett tag innan hon började studera. Jag hjälpte henne med programmeringslabbarna, utifrån den anspråkslösa nivå jag själv befann mig på, och hon bjöd hem mig på fika och musik. Hon spelade Strauss i sina hörlurar som hon pluggat in i datorn. Volymen var på max, och lyssnade man noga kunde man höra valserna stappla ut i rummet på darrande myggben. Det fanns en tallrik med två wienerbröd. Båda var till mig, för hon bantade.

Efter första sommarlovet kom min kompis inte tillbaka till universitetet, hon hade valt att fortsätta jobba. Ett tag såg det ut som jag skulle bli utan studiekamrat, men sen hände det, mirabile dictu, att jag blev adopterad av lodisgänget. Lodis var en kanal på IRC (1), lite som en facebookgrupp, bara oändligt mycket bättre. Killarna som hängde där tyckte inte att det var konstigt att jag var en tjej, så då slutade jag också tycka det.

Studierna blev lättare efter det. De flesta av lodisarna hade programmerat sen barnsben, och jag bytte förklaringar om diskret matte mot dylika om anropsstackar. Jag köpte en Sarah Bernhardt-bakelse varje gång jag skrev en femma på ett prov, och det blev en del. Tack vare lodisarna blev det inte bara studier, utan en ansenlig mängd kalas. Jag åt en flugsvamp, blev avhyst från sjukhuskulvertarna av Securitas, och bytte bort alla mina overallsmärken mot ett enda med Assar (2) och texten ”Bryna, fjässa, nuppa, spånken.”

Vi pratade ofta om att starta ett företag tillsammans (det, och att lösa Hilberts millennial problems), men när vi tog examen blev det inte så. Jag började doktorera i datavetenskap för en nyanländ tysk professor som kunde erbjuda ”mycket matte”, min kompis Rickard tog anställning på universitetets IT-avdelning, och övriga lodisar flyttade iväg ut i verkligheten. I samband med att jag disputerade sa Rickard att vi borde starta det där företaget, för annars skulle det nog aldrig bli av.

Vi tågade upp till den lokala inkubatorn och bad om hjälp.”Vad ska ni göra?” undrade de. Vi svarade något i stil med att vi skulle programmera. ”Ja”, sa de, ”men vad är er affärsidé? Varför ska kunderna vända sig till just er?”. ”Jomen, jag har väldigt bra betyg”, sa jag. Det visade sig att det inte är en affärsidé. Det som var en affärsidé, men som vi inte visste, var att vara två rimligt duktiga datavetare som jobbade på timbasis för en låg penning, i en tid när IT-bubblan just spruckit och många företag hade anställningsstopp. Vi registrerade domänen codemill.se, och det var början.

  1. IRC – Internet Relay Chat är ett kommunikationsprotokoll för textkommunikation i realtid över Internet.
  2. Assar är Ulf Lundkvists tecknade serie om varmkorven Assar och andra figurer i den lilla orten Nollberga.

Ta del av information om behandlingen av dina personuppgifter