Om vikten av den okritiska läsningen

2021-04-12

Jag inledde denna serie bloggar med att skriva om läsande och om att forskare kanske skulle ägna lite mer tid åt det. I detta sista inlägg tänkte jag återknyta till temat läsning.

Vad handlar akademiskt läsande om? Jag tror att många skulle svara att det handlar om att läsa kritiskt. Det är i alla fall denna läsart som ofta kommer till uttryck på seminarier, konferenssessioner, när reviewers lämnar sina kommentarer på texter, under handledning av olika slag, och i en rad andra sammanhang. I bästa fall leder kritiken till ett framåtriktat samtal; ibland blir det inte mycket till dialog utan mer ett skyttegravskrig. Det är en konstart att läsa kritiskt och de flesta akademiker skolas in i det kritiska läsandet på ett tidigt stadium. En akademisk utbildning är i stor utsträckning en utbildning i att läsa kritiskt. Och detta är förstås ett fundamentalt element i akademins sätt att arbeta.

Men jag undrar om vi inte i större utsträckning borde lyfta fram vikten av den okritiska läsningen.

Inom bland annat skönlitteratur (visst är det ett fantastiskt ord; skön litteratur!), teater och filmkonst pratas det ibland om ”the suspension of disbelief”, det vill säga att medvetet åsidosätta sin vantro till det overkliga i mötet med en fiktiv framställning. Det är detta som gör det möjligt att läsa berättelser om trollkarlsskolor, seriemördare i Ystadtrakten, magiska ringar och galaxöverskridande stiftelser som vore de verkliga. I en uppslukande läsning av Astrid Lindgrens Bröderna Lejonhjärta finns det inget overkligt över Körsbärsdalen.

Jag vill mena att ”the suspension of disbelief” kan vara väl så viktigt i akademiskt läsande som i skönlitteraturen.

Inte sällan handlar forskning om det oväntade. Vi får reda på nya saker, vi lär oss se saker på nya sätt och lär oss att saker kanske inte är som vi trodde. Digitaliseringen kanske inte handlar om omfattande revolutionära förändringar och omfattande omstrukturering av arbetsmarknaden utan en långsam och stegvis process? Ledarskap kanske inte handlar om tranformativa beteenden och autenticitet utan om att behärska det politiska maktspelet? Och regleringar och restriktioner till följd av en pandemi kanske inte handlar om självständigt beslutsfattande utifrån en nations förutsättningar utan mer handlar om efterapning?

För att kunna förhålla sig till forskning som går emot ens förkunskaper eller förföreställningar, eller resultat som kanske rent av är kontraintuitiva, krävs att vi inte omedelbart hoppar på kritiktåget. Kanske måste vi rent av läsa två gånger med olika lässtilar: först ge argumentet en chans och hänga med på resan till nya kunskapsområden genom att frivilligt åsidosätta vårt tvivel, och först efter att vi gjort det kliva in i den kritiska rollen.

Lite tillspetsat kan man säga att den som inte klarar av att åsidosätta sitt tvivel begår postsanningens misstag: att ta sina egna utgångspunkter, ideologiska eller andra, som ett första rättesnöre för vad som anses rätt och fel, snarare än att ta en annans argument på allvar och verkligen vilja förstå det. Peter Elbow har kallat detta för ”the doubting game” och ”the believing game”, jag brukar prata om metodologisk tro och metodologiskt tvivel. Det rör sig om två lässtilar som båda är oumbärliga för akademin – man också för kunskapande i allmänhet. Att lära sig växla mellan dem, och veta i vilken man befinner sig, är (eller borde i alla fall vara) en central del i det vi kallar allmänbildning.

Det betyder inte att skönlitterär prosa och forskningsprosa är samma sak. De två handlar, oftast, om olika slags kunskapsanspråk. Men det hindrar inte att läsarterna kan ha många drag gemensamt. Det betyder också att den som tror att akademisk läsande och akademiskt skrivande är frikopplat från skönlitteraturen, och som inbillar sig att till exempel gymnasieskolan skulle må bra av att fokusera på sakprosa istället för skönlitteratur, binder ris för egen rygg.

Att läsa och att frivilligt och temporärt kunna åsidosätta sitt tvivel är en grund för lärande. Då kommer vi åt andra världar, andra erfarenheter, andra kunskaper – och för att lära sig detta spelar det kanske inte så stor roll om världarna är Midgård, Nangijala eller bara finns i en forskningsartikel.

– – – *** – – –

Med detta tackar jag för mig. Tack till Tidningen Curie för möjligheten att blogga under några månader. Och naturligtvis ett extra tack till er som läst och hört av er på olika sätt; vi ses i samtalet!

1 kommentar

Tack för din kommentar. Den kan komma att modereras innan den publiceras.

  • Jonas Tegenfeldt

    Mitt i prick!

    Sov på saken, läs en gång till och kommentera först därefter, speciellt om texten givit upphov till starka känslor.

    2021.04.12