Varför blir man språkhistoriker?

2015-01-08

Jag forskar på språk som talades för mycket länge sen, de flesta är utdöda sen länge. Folk jag träffar brukar ibland försiktigt fråga varifrån det här – lite speciella – intresset för döda språk kommer egentligen. Och det kan man ju undra…

Men jag tror att det började ganska tidigt, jag minns att jag redan på dagis hade ett eget (topphemligt) skriftsystem som jag hade hittat på och jag blev tidigt fascinerad av egypternas hieroglyfer och andra gamla skriftsystem. När jag skulle börja i gymnasiet valde jag helklassisk humanistisk linje och fick läsa både latin och grekiska och när jag sen fick höra talas om att det fanns en utbildning i Köpenhamn där man kunde få läsa en massa häftiga språk som sanskrit, gotiska, fornkyrkoslaviska, forniriska och hettitiska var det klippt! Jag slukade jag allt och kunde inte få nog – det var som om en helt ny värld öppnades. Vi läste Iliaden och Odyssén, Vedaskrifterna, forniriska sagor, runstenar och hettitiska ritualtexter. För varje nytt språk jag lärde mig läsa fick jag tillgång till nya världar, fulla av spännande historier, myter och gudaväsen. Språket blev som en nyckel till alla dessa nu försvunna kulturer med dess människor och myter.

För varje nytt språk man lär sig hittar man dessutom fler samband mellan språken. Eftersom alla de indoeuropeiska språken är besläktade finns det en gemensam kärna i språken och långsamt börjar man kunna skönja en återkommande struktur. Efter ett tag känns de gemensamma dragen igen – oavsett vilket språk man sitter och jobbar med för stunden. Jag tyckte att det var otroligt spännande att försöka pussla ihop alla språken och för varje nytt språk jag fick lära mig klarnade bilden. Det var som ett stort detektivarbete.

På somrarna brukade jag söka stipendier för att åka på olika sommarskolor och lära mig fler språk. Jag var i Slovenien och pluggade slovenska en sommar, jag åkte till Island för att lära mig isländska och till Irland för att läsa forniriska. En sommar åkte jag till Vilnius för att lära mig litauiska och jag blev helt förtrollad av det vackra och ålderdomliga språket. Om man jämför nutida litauiska ord med deras motsvarigheter i sanskrit – som ju talades för flera tusen år sedan – ser man tydligt att många ord har bevarats i nästan oförändrad form i litauiskan:

Svenska       Sanskrit        Litauiska

gud               devas            dievas

son               sūnus           sūnus

man              vīras             vyras

får                 avis               avis

häst              aśvas            ašva

varg              vṛkas            vilkas

gammal        sanas            senas

vilken          kataras         katras

vem              kas                kas

Som språkhistoriker är man intresserad av hur språken har utvecklat sig och hur de förhåller sig till varandra. Genom att systematiskt spåra orden och ljudens förändringar i olika språk kan man försöka rekonstruera hur språken kan ha sett ut under tidigare språkstadier. Det är som att försöka lägga ett enormt pussel. Och det litauiska språket visade sig vara en ovanligt värdefull och viktig pusselbit!

Min fascination för litauiskan och de baltiska språken höll i sig och när jag fick möjlighet att doktorera vid Köpenhamns universitet slutade det med en avhandling om de baltiska språkens historia (även om jag började med ett helt annat ämne, men den historien får vi nog spara till en annan dag…).

Numera är jag docent i baltiska språk på Stockholms universitet. Just Stockholms universitet är faktiskt det enda universitet i hela Norden där man kan studera de baltiska språken ända upp på doktorandnivå. Sverige och de baltiska länderna har en gemensam historia med djupa rötter och det finns fortfarande livaktiga kontakter mellan våra länder. Och intresset för de baltiska språken är stort; både Baltikums hisnande historia och de vackra språken lockar studenter till Stockholm år efter år. Och det är jag självklart mycket glad och tacksam för!

Ta del av information om behandlingen av dina personuppgifter