Breaking News: nya rön i jakten på det indoeuropeiska urspråket!

2015-02-17

Det händer mycket just nu som är intressant och relevant för oss språkhistoriker. Så sent som i förra veckan kom ytterligare en genetisk studie som – med hjälp av DNA från skelettrester – försöker kartlägga människans förhistoriska migrationer: Massive migration from the steppe is a source for Indo-European languages in Europe.

I studien pekar forskarna på att det måste ha förekommit åtminstone två stora folkvandringar i Europa under förhistorisk tid:

först kom en migrationsvåg från Främre orienten – den verkar stämma tidsmässigt med när de första jordbrukarna kom till Europa – och senare kan man följa en andra våg av migration, denna gång från öst, närmare bestämt från Jamnakulturen på den Pontisk-kaspiska stäppen (stäppområdet norr om Svarta och Kaspiska haven).

Visst är det otroligt vad mycket man kan se genom att studera DNA på detta vis. Nu kan vi plötsligt få information av en typ som helt saknar motstycke i historisk tid! Imponerande.

Men det är alltid viktigt att komma ihåg att språk och gener inte är samma sak – man kan aldrig likställa människors börd med deras språk. Vi får inte dra för stora växlar på den här typen av undersökningar och självklart måste vi vänta in både arkeologerna och språkhistorikerna innan vi kan börja nysta vidare i detta. Men WOW – spännande är det allt!

Ett av de kanske mest fascinerande resultaten från den här undersökningen är att forskarna till och med tycks kunna avgöra hur snabbt den här expansionen från öst måste ha skett:

 ”Our genetic data provide direct evidence of migration and suggest that it was relatively sudden. […]. If continuous gene flow from the east, rather than migration, had occurred, we would expect successive cultures in Europe to become increasingly differentiated from the Middle Neolithic, but instead, the Corded Ware are both the earliest and most strongly differentiated from the Middle Neolithic population.”

Vilka är då dessa snörkeramiker från öst som snabbt tycks ha erövrat stora delar av Nord-, Central- och Östeuropa? Kan de verkligen ha talat indoeuropeiska? Och hur ska vi någonsin kunna ta reda på det?

Jag hittade faktiskt också detta insiktsfulla citat i artikeln:

 “Ancient DNA can roll back the clock and reveal earlier stages in the formation of human populations, just as comparative linguistics can reveal earlier stages in the formation of human languages.”

För det är alldeles rätt: med verktyg och metoder från den jämförande språkforskningen kan vi faktiskt skala bort språkens avlagringar lager för lager och avslöja hur de tidigare språkstadierna såg ut. Det är ju det som är språkhistorikernas bidrag i detta stora, tvärvetenskapliga projekt. Om man har som mål att ”hitta” det indoeuropeiska urspråket så är det ju också bra om man vet något om det språk som man satt sig för att spåra upp…

Som språkhistoriker kan jag dock konstatera att många av de ord som vi har kunnat rekonstruera tillbaka till urspråket faktiskt verkar stämma ganska bra med den arkeologiska kultur som de pekar på i artikeln.

Mycket tyder på att indoeuropéerna hade ett ganska välutvecklat jordbruk; vi kan rekonstruera ord för flera olika sädesslag och det finns också ett ord för åker (mykenska a-ko-ro, grekiska agrós, latin ager och sanskrit ajra-). Därtill kommer ett verb som betyder att plöja – eller egentligen att ärja (besläktat med gotiska arjan, latin arāre). Till samma verb bildas ordet för plog som vi hittar i latinets arātrum, grekiskans árotron,  litauiskans arklas – och som också finns bevarat i svenskans årder. Även vårt ord för ok, alltså den anordning som användes för att spänna olika dragdjur för plogar och vagnar, har indoeuropeiska anor: vi hittar ordets släktingar i såväl engelskans yoke som i sanskrit yugam och latin iugum. Vi kan också rekonstruera ord för olika former av boskap, t.ex. kor och oxar, för olika mjölkprodukter, som surmjölk och smör, samt verbet att mjölka. Vi har även ord för får och herdar och det verkar som indoeuropéerna tog reda på fårens ull (gotiska wulla, latin lāna, litauiska vilna), eftersom vi hittar ord för att kamma och karda ull, samt diverse verb för att väva, spinna och sy. Sammantaget vittnar dessa ord om en pastoral kultur med boskap, hästar, ull och mjölkprodukter.

Men när det gäller dateringen av det indoeuropeiska urspråket är kanske det faktum att vi också hittar en välutvecklad terminologi för hjul och vagnar än mer intressant. Det tyder nämligen på att urspråket måste placeras i en tid efter att hjulet hade uppfunnits och på en plats där man kände till både hjul och vagnar. Tämjandet av hästen är också en central fråga i den här diskussionen. Redan så tidigt som ca. 3500 f.Kr. har man hittat arkeologiska indicier som pekar på att man har ridit på hästar – men det är klart, den forskningen är ganska kontroversiell… Så vitt jag förstår så hänger hela teorin på några mikroskopiska repor på hästtänder som antas ha uppstått genom att hästarna haft bettet i munnen. Om man vill läsa mer om tämjandet av hästen och hjulets betydelse kan jag rekommendera boken The Horse, the Wheel, and Language av David W. Anthony.

Ett annat lingvistiskt område där det forskas för fullt just nu är tidig språkkontakt. Till exempel finns det mycket som tyder på att det har lånats ord mellan den indoeuropeiska och den uraliska språkfamiljen. Denna typ av lånordsstudier kan också vara relevanta när man försöker placera en språkfamilj i tid och rum.

Sammantaget verkar allt detta stämma ganska bra med den stäppkultur som genetikerna nu kan visa har spridit sig över stora delar av Europa i rask takt. Men än så länge är jag absolut inte redo att säga något slutgiltigt om var det indoeuropeiska urspråket kan ha talats. Men det är faktiskt artikelförfattarna inte heller – trots den självsäkra titeln på artikeln – och det måste vi berömma dem för. På en av de allra sista sidorna i artikeln, på sid. 138 i delen Supplementary Information 11, hittade jag denna lilla mening som gjorde mig mycket glad:

 “The ultimate question of the Proto-Indo-European homeland is unresolved by our data.”

För vi behöver veta mycket mer innan vi kan svara på den frågan. Jag är rädd att det hela är mer komplext än man kan tro vid en första anblick… Det saknas fortfarande en hel del bitar innan vi kan lägga hela pusslet. Men vi är på god väg!

Och var beredda på att det säkert kommer att bli bråk och diskussioner om den här artikeln, precis som det blivit tidigare när liknande studier har publicerats. Det är en nödvändig del av vetenskapandet – hur ska vi annars komma framåt? Men även om det kommer bråkas och kivas så är det ändå alltid härligt när det händer saker inom forskningen! Nu väntar jag bara på nästa stora grej: i mars kommer tidskriften Language äntligen att publicera den omtalade artikeln Ancestry-constrained phylogenetic analysis supports the Indo-European steppe hypothesis. Jag ser fram emot den våg av reaktioner som väntar oss då!

Ta del av information om behandlingen av dina personuppgifter