Smygpositivistiska arbetssätt

2013-01-09

Nu är det väl ändå dags att lämna de smygpositivistiska sätten att arbeta – eller?

När jag precis innan jul pratade forskningsmetod med en student fick jag en fråga som jag inte riktigt har kunnat släppa. Jag berättade om hur jag jobbar med samskapande, kvalitativa studier tillsammans med ägarfamiljer i familjeföretag. Vi pratade om praktiken kring att jobba med denna typ av studier och det var då som hon frågade mig varför jag tycker det är viktigt att spela in samtal, till exempel vid intervjuer, om jag ändå inte tror att det går att rapportera exakt vad som händer i en social interaktion. Om jag inte genom mina fältstudier kan rapportera ”sanningen” om hur något är vid ett visst givet tillfälle, varför är det då så viktigt för mig att använda mig av citat-tecken och försöka ordagrant återge när jag skriver om samtal från fältstudierna?

Det finns flera anledningar till att det inte går att ge en sann bild av ett socialt skeende. För det första tror jag inte på att forskaren kan möta omvärlden som en totalt objektivt handlande aktör. För det andra är våra världar pluralistiska, inte en. För det tredje beror det på vems synvinkel jag försöker åskådliggöra. Slutligen förändras våra verkligheter ständigt, vilket gör att det inte går att frysa ett visst givet ögonblick. För samtidigt som jag gör det är ögonblicket redan på väg mot något nytt.

Varför då hålla på med det mödosamma och tidskrävande arbetet att spela in, transkribera och använda citattecken när jag dokumenterar? Är detta ett positivistiskt arbetssätt som egentligen inte passar den forskningssyn jag företräder? Är detta ett oreflekterat sätt att ändå någonstans vara fast i tanken om att det går att korrekt avrapportera? Och är detta verkligen ”god” forskningspraktik?

Vi hade ett intressant samtal om dessa spörsmål. Utifrån detta ser jag nu fyra anledningar till att fortsätta arbeta som tidigare:

1.   Det ger fokus på här och nu i fältarbetet

Genom att spela in behöver jag inte oroa mig för att dokumentera ”allt” i själva situationen utan kan vara fokuserad på vad som sker i ögonblicket. Det gör att jag kan slappna av bättre och uppfatta det som sker runt omkring.

2.   Rösternas mångfald belyses

Genom att spela in, lyssna (och titta – om jag har spelat in via video) kan jag i efterhand gå igenom och skriva ned vad som hände. På det här sättet framträder människors ”olikheter” eller ”otherness”, för att använda ett engelskt uttryck, tydligare. Om jag bara gör anteckningar är det risk att människors olikheter tappas bort. För dessa finns ofta i de små detaljerna, såsom gester, uttryck, pauseringar etcetera.

3.   Lyssna och se berikar upplevelsen

När jag tittar eller lyssnar kan jag återigen uppleva det som hände och titta på detta utifrån olika perspektiv. Det ger en sorts ”data” som inte direkt går att ta på men som ofta är väldigt viktig för att skapa förståelse för det som sker i de möten jag studerar.

4.   En etisk fråga

Slutligen ser jag det som en etisk fråga. Om människor i olika verksamheter låter mig ta del av deras vardag och ger av sin tid till forskningsprojektet, då känns det inte mer än rätt att jag försöker återge deras språkbruk så precist som möjligt. Det är också av den här anledningen som jag tycker det är så viktigt att de läser och känner sig tillfreds med hur deras ord används. De får också gärna ändra i beskrivningen. För poängen är som sagt var inte att få det exakt ”rätt” utan att fånga dem på ett sätt som de känner sig hemma i.

Så ja, jag tar nog med mig video eller bandspelare även nästa gång….

Ta del av information om behandlingen av dina personuppgifter