Vem är det som kör? Forskaren som projektledare

2016-03-10

Låt oss anta att nyfikenheten är fridlyst och den vetenskapliga integriteten är på topp – räcker det för att bedriva framgångsrik forskning? Ger det optimala förutsättningar med tillgång till rätt metoder, vassa kompetenser, de bästa nätverken och ett finansiellt lugn?

Svaret är välkänt, välmanglat och Nej.

Vid en närmare titt inser man att en forskare av idag lever på en hårt konkurrensutsatt marknad. Alla driver de en egen verksamhet i symbios med universiteten. En verksamhet som kräver en strategi, en aktuell ”affärsplan” och en tydlig implementeringsplan – och någon som driver. Men hur hanterar man att nyfikenhet ställs mot behovet av en strategisk agenda och att forskarens kreativitet ställs mot implementatörens fokus? Är det ett nytt problem eller en ny möjlighet? Oavsett vilket så krävs det ett nytt tänk.

Vid sidan av konkurrensen inom forskningsfältet måste de flesta forskare söka externa medel för sina projekt och ofta även för egen forskningstid. Förra året avslog Vetenskapsrådet 4022 av 4780 ansökningar i den stora utlysningen. Tufft. För att få medel krävs en stark forskningsidé, vetenskaplig förankring och en övertygande ansökan. Allt fler finansiärer har dessutom krav på olika sorters samarbetspartners, vilket medför arbete med nätverkande och samordning.

Ungefär en femtedel av forskningstiden läggs på att skriva forskningsansökningar. Baserat på statistiken så läggs alltså huvuddelen av denna tid på att skriva ansökningar som får avslag. Dyrt. Tid är en bristvara och det är därför avgörande att lägga tiden på rätt satsningar för att hålla uppe farten. Att såväl formen som tidpunkten för tilldelning av externa medel styrs av finansiärer förutsätter att forskare och eventuella partners snabbt kan formera sig kring en relevant utlysning. Det förutsätter att man har gjort sin proaktiva läxa; att man vet vart man vill ta sig och hur man bäst kommer dit. Och – vem kör?

I en universitetsmiljö som karakteriseras av fritt tänkande och långsiktig strävan kan krav på projektledning och strategier ses som provocerande. Det luktar kvartalsekonomi och snabba lösningar. Nyfikenheten ses ofta som antagonist till målfokus och inte sällan är forskarens personlighet mer kreativ än strukturerad. Men kan det finnas en medelväg – i form av akademisk projektledning? Kompetens som kan läras in eller anställas; verktyg för ledning och strategiarbete som bygger på forskningens förutsättningar. För hur var det? Nya problem kräver nya lösningar…